Blogg

Treåringen satt i baksätet och gjorde sitt bästa för att överrösta Peter Sjölunds sommarprat som strömmade ur bilradion. ”NÄR ÄR VI FRAMME?” skrek äldsta dottern gång på gång medan jag försökte uppfatta vidden av vad DNA-släktforskning kan åstadkomma. Halvvägs på bilfärden hade hon övervunnit både Peter och resten av familjen. Vi kom aldrig fram till vår tänkta slutdestination, men det blev en minnesvärd dag ändå. Dottern pratar fortfarande om den fantastiska badstranden i Saltkällan där vi råkade stanna och jag ägnar kvällarna efter att barnen har lagt sig åt DNA-släktforskning. 

Mitt släktforskningsintresse väcktes redan när jag gick på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Vid ett tillfälle slog jag mig ner vid biblioteksdatorn och av nyfikenhet slog upp en sida i min födelseförsamling Fässberg. På fem minuter hade jag min farfars familj på datorskärmen. Jag förstod inte då vilken osannolik tur jag hade haft att jag slagit upp just detta ställe i kyrkoboken, men det räckte för att jag skulle vara helt fast. De kommande åren växte släktträdet efter varje tretimmarssession jag haft vid bibliotekets släktforskningshörna. Historieintresserad som jag är växte även hemmabiblioteket med hembygdslitteratur och andra nischade texter som rörde sådant som släkten berört genom århundradena. 

Vid varje släktkalas redovisade jag entusiastiskt vad jag kommit fram till sedan förra gången vi sågs. Mina släktingar gjorde sitt bästa för att verka intresserade, men kommentarer som ”Det är bara en massa namn…” och ”Jasså, en Anders till?” avslöjade vad de egentligen tyckte. Som släktforskare var jag rätt ensam. Osäker på min egen förmåga läste jag mycket på släktforskningsforum, men vågade aldrig fråga eller kommentera själv. Tvivlet började även gnaga sig in på större mer existentiella frågor – Vem är jag att bestämma min släkthistoria? När jag kommit så långt som jag ansåg mig kunna komma i utbyggandet av mitt släktträd tog jag därför en paus. Jag visste inte längre hur jag skulle förhålla mig till min släktforskning.

Den stora vändningen kom några år senare när farmors syster dog. Jag insåg att om jag vill dokumentera släktens historia finns det inte tid att vänta. Ett gigantiskt bokprojekt tog form där jag hade bestämt mig för att väcka släktens intresse för den egna historien. Alla släktingar intervjuades och jag lade mycket tid på att boken också skulle vara snygg att bläddra i. Jag lärde mig att våga fråga och det finns inget jag är mer tacksam över för vad släktforskningen har lärt mig än just det. Det gör att släkten fortfarande kan minnas farmor genom hennes uppskattade bröd Mjölkeknôtt varje jul. Jag bad henne skriva ner receptet som hon endast haft i huvudet under 60 år.

Släktforskningen hade alltså tagit mig till ett annat stort intresse i livet – att skriva. I farten blev det en bok till med släktberättelser från min mans mormor och morfar. Efter att den boken var klar kom dock första barnet in i bilden. Att ha några tidskrävande intressen lade jag snabbt på hyllan då livet helt plötsligt bara handlade om att jobba och ta hand om barn. Fast egentligen var det kanske bara lite perspektiv som behövdes. För av samma anledning som jag slutade släktforska vid första barnet började jag släktforska igen efter andra barnet. Det är alltså inte bara Peter Sjölund jag har att tacka för mitt återupptagna intresse utan även stressforskaren Niclas Almén.

Det är nämligen så att jag arbetar med personalfrågor och är medveten om att många högpresterande kvinnor statistiskt sett blir utbrända ungefär när andra barnet har fyllt två år. Dit ville jag aldrig. Det Almén lyfter fram i boken Återhämtningsguiden – må bra trots stress och press är att det inte är stress som gör oss sjuka utan bristen på återhämtning. Någonstans i detta sammanhang lyfts släktforskning fram som en lämplig aktivitet på återhämtning eftersom det är lätt att bli uppslukad så att hjärnan får vila från alla andra malande vardagsproblem. Perfekt! Helt plötsligt kunde jag legitimera att gräva i kyrkböcker trots att diskhögen i köket säger att jag egentligen kanske borde göra annat.

Om jag hade tur första gången jag satte mig att slå i en kyrkbok är det inget mot vad jag hade när mitt DNA-resultat kom. Första personen vars släktträd var det direkt uppenbart hur vi var släkt. Min farmors pappa Gunnar Karlsson föddes 1890 i Segerstad och hans morföräldrar var våra första gemensamma anfäder. Mina Värmlandsrötter intresserar mig lite extra eftersom jag under mina sex studieår i Karlstad har känt en stark tillhörighet i Värmland. Gunnar flyttade tidigt till Mölndal för att ta anställning som pappersmassare på Papyrus. Det finns inga foton bevarade från Värmlandstiden i släktens ägo, så på vinst eller förlust kontaktade jag min DNA-kusin för att se om han mot förmodan hade några.

Hur många kommer i kontakt med en DNA-kusin som utbildar i DNA-släktforskning på första försöket? Det gjorde jag! Kjell både ställde frågor och besvarade mina. Det gjorde att jag snabbt förstod hur jag kan ta mig fram på denna nya arena. Jag insåg att jag faktiskt är en rätt bra släktforskare och med stärkt självförtroende vågade jag ta kontakt med andra DNA-kusiner för att nå nya framgångar. I ren glädje över att äntligen tycka att släktforskning är kul igen lade jag ut ett Instagraminlägg med en bild där min yngsta dotter fått tag i boken Från DNA-test till släktträd med upplysningen till mina vänner att jag funnit en ny hobby. Döm av min förvåning när min kompis Maria svarar att hon också har börjat. En snabb koll i DNA-matchningslistan och där är hon med en träff på 30,7 cM!

Maria och jag blev direkt vänner när vi båda sommarjobbade på samma arbetsplats efter avslutade studier. Vi har sedan dess följt varandra genom våra karriärer och växande barnaskaror. 80-talister som vi båda är trodde vi att det ändå skulle vara fullt möjligt att hitta vårt släktskap på 30,7 cM. Jag hade ju lyckats hitta släktskap med flera andra med mindre delat DNA-segment än så. Det visade sig dock snart att det fanns tre möjliga geografiska platser till släktskap. Vi satte letandet på paus i avvaktan på mina föräldrars DNA-resultat. Under tiden samarbetar jag med andra släktforskare och byggde en struktur i det som kändes som ”bara en massa namn” när jag först såg mitt matchningsresultat.

Oj, vad mycket lättare det var att forska på mina föräldrars DNA! Helt plötsligt visste jag bättre var jag skulle börja leta efter matchningar. Återigen gjorde jag en fantastisk upptäckt. På min mammas sida var jag DNA-kusin med barnbarnet till mannen som byggde huset på Orust som jag nu bor i. Efter att ha varit i kontakt med två andra släktforskare klarnade bilden plötsligt, men förbryllade samtidigt. Kan man dela 47 cM med någon där släktträden går ihop först på 1500-talet? Oavsett innebär denna upptäckt att jag har gemensamma anfäder som mina fyra närmsta grannar. DNA-kusinen, som också är släktforskare, har nu besökt mig på gården. Det är ett möte som aldrig blivit till om inte min mamma DNA-testat sig. Framför allt har jag fått en helt ny relation till huset som vi bor i sedan två år tillbaka.

Hur går det då för Maria och mig? Vårt sökande tar oss till Värmland. DNA-matchningen är på min pappas sida. Dessutom har vi lyckats bena ut andra DNA-matchningar som ligger på samma DNA-sekvens. Allt pekar på Bro, Grums eller Boda. En försvårande omständighet är att Gunnar Karlsson, min enda Värmlandskoppling, står med fader okänd i födelseboken. Det gör att jag saknar halva mitt Värmlandssläktträd. Det vore fantastiskt om DNA-släktforskningen kunde få mig att reda ut det, men jag är ödmjuk inför svårigheterna i den uppgiften.

När jag DNA-testade mig hade jag aldrig vågat drömma om att jag faktiskt skulle hitta tillbaka till släktforskningen på riktigt! Jag har blivit påmind om den upptäckarglädje jag kände för första gången på Karlstads stadsbibliotek för 17 år sedan. Mina stackars barn kommer inte bara att få åka till Saltkällan framöver – de kommer att få besöka det värmländska ursprunget också. Jag ska stålsätta mig inför tre timmars ”NÄR ÄR VI FRAMME?”-tjat, men det får det vara värt.