Dagens utflyktsmål bestämdes av min man. Målet för dagen kan sammanfattas som ”en räkmacka på Smögen”. Därför trängde vi oss in i en bil tillsammans med min svåger och styrde norrut. Utflykten var så spontan att inga släktforskningsförberedelser var gjorda.
Visst blev det räkmacka och strosande på Smögenbryggan! Smögen är ett återkommande utflyktsmål och det har nog blivit nästan ett besök om året ända sedan vi träffades för femton år sedan. Oftast har vi varit här med båten, men två gånger har vi cykelsemestrat i Bohuslän och stannat i Smögen.
Vi tog kaffe uppe på klipporna. 2,5-åringen är numera drillad i att skåda utsikter. Hon utbrast ”Oj, vilken vacker utsikt!” när hon såg havet och jag brast i skratt. Lilla ekot är hennes smeknamn och det är imponerande hur ofta hon sätter rätt uttryck i rätt sammanhang.

När vi drack kaffe pekade jag på en liten ö nedanför och frågade 5-åringen om hon såg att den såg annorlunda ut. Det gjorde hon inte. Efter att ha förklarat att klippor som använts för att bryta sten ser ut sådär fyrkantiga kunde hon se skillnaden. Jag upplyste henne om att min morfars farfar, Adolf Simon Svensson (f. 1876 i Klövedal), var stenhuggare och bodde i Hunnebostrand och bröt sten på öarna omkring. Att det är samma man som föddes på Härön där vi var tidigare i somras. Inget svar. Hon var för upptagen av att studera klippkanten.

En bild från trakterna runt Hunnebostrand där Adolf Svensson var stenhuggare. Fotot kommer från hans fotosamling. Familjen flyttade med på de jobb han gjorde. Innan han bildade familj var han ett år i Norrland och arbetade som stenhuggare. Ön vi såg från utkiksplatsen hade samma karaktäristiska spår från stenhuggeri.
Det har blivit en sommar i Adolf Svenssons fotspår vilket det inte alls var tänkt när jag började med våra släktutflykter. Fast jag bestämde mig tidigt att göra utflykter i trakterna omkring, så det är kanske inte så konstigt. Sedan har resultatet av Theroy of Family Relativity i början av juni gjort att mitt intresse för hans härkomst ökat. Egentligen borde jag parkera tankarna på hans härkomst innan fler DNA-kusiner dyker upp med Y-DNA R-M269, men jag tänker att ju fler DNA-kusiner som jag vet hur det hänger ihop desto lättare är det att börja ringa in en misstänkt fader.
På vägen hem stannade vi vid badplatsen i Saltkällan. Det var här mitt DNA-släktforskande började för två år sedan. Bilturen sammanföll med Peter Sjölunds sommarprat, vilket också beskrivits i mitt första blogginlägg. Stranden var tom idag, men det hindrade inte från ett bad, lek vid lekplatsen och hopp i hoppborgen.

När vi sedan rullade hemåt för dagen tvingade jag familjen att stanna på en grusparkering i Skredsvik för ett snabbt foto på kyrkan. Jag frågade min man om inte han kunde berätta om sin släkt som kom därifrån. Hans farmors farfar var Kommunister Johan Anton Johansson (f. 1851 i Skredsvik). När sonen Kåre Johansson (f. 1897 i Kungälv) skulle prästvigas tog han namnet Skredsvik från sin pappas födelseort. Minnet svek och jag fick berätta en kort historia för barnen om deras anfäder.

Skredsviks kyrka onsdagen den 2 augusti 2023.

Min man tog oss för fyra år sedan på en släktberättarutflykt, den enda i sitt slag så här långt, när vi besökte Gotland. Där föddes hans farmor då Kåre Skredsvik tjänstgjorde i Garde församling.
Äldsta dottern hade fyllt ett år då vi besökte Gotland. Här är de två Skredsviksättlingarna framför Garde kyrka. Det var andra gången min man besökte kyrkan då en liknande resa gjordes när han var yngre.
Ur ett släktforskningsperspektiv är det rätt skönt att göra utflykter och byta fokus för ett tag. Jag arbetar på mitt nyfunna kluster med skogsfinnar som jag tror går tillbaka till Karl Gunnar Karlsson (f. 1890 i Segerstad) och hans okände far. Det håller på att göra mig tokig! Vartenda DNA-kusin som jag har på min lista (över 300 personer) kan jag föra in i släktforskningsprogrammet. Jag har inte ens kommit halvvägs in i registreringen av ättlingarna till skogsfinnarnan Ronkainen, Hokkainen, Hynninen och Seppäinen.
Det jag registrerar är halvhöga till låga träffar med DNA-kusiner, men som sagt, alla går att koppla till samma par. Jag vill gärna dra slutsatsen att makarna Kukkoinen & Mynttinen är ett anpar. Eller kan det vara så att skogsfinnarna är så välutredda och att värmlänningar är DNA-testade i stor utsträckning att det slumpar sig på detta vis? Jag är för oerfaren för att avgöra det, men jag tror verkligen att det finns ett skogsfinnearv i min pappas DNA.
Fyra dagar kvar av semestern och högsäsongen för släktutflykter är till ända. Min man frågade mig för några dagar sedan vad min drömsläktforskningsresa är. Jag svarade utan att tveka ”Nora!”. Det är där morfars mamma föddes och jag har länge velat besöka trakten. En sådan resa kräver mycket planering, men nästa sommar kanske är en lagom tidshorisont. Men till dess finns det mycket annan släktforskning att göra!
Vill du få notiser om att bloggen är uppdaterad? Följ @genealogygrowth på Instagram.
Pingback: Början på ett äventyr – Caroline Fransson
Pingback: Dela berättelser med ditt småbarn, 1-3 år - Caroline Fransson