”Mikrohistoria är ett historievetenskapligt perspektiv, där utgångspunkten kan vara exempelvis en plats, en händelse, en grupp människor eller enskild individ. I mikrohistoria ses människor som självständiga aktörer och historikern lyfter fram ansikten i mängden. På så sätt blir det möjligt att dels ge liv åt den stora historien, dels belysa dess giltighet. I den här boken skriver författarna Bönhus-Annas historia. Samtidigt visar de hur de går till väga för att nå kunskap om Annas liv och belyser vilka frågor man som historiker måste ställa. Boken är pedagogiskt upplagd med många exempel. De 14 kapitlen behandlar hela forskningsprocessen, från formulerandet av en forskningsfråga, via sökandet efter källmaterial till bearbetning och skrivande. Den innehåller också ett kapitel om etik i historisk forskning.”
Om man söker struktur till sitt släktskrivande är boken Mikrohistoria (Studentlitteratur 2014) av Anna Götlind och Helena Kåks ett måste. Författarnas handfasta tips gör det enklare att starta. Förutom ovan text går det även att läsa på baksidan:
”Boken vänder sig i första hand till nyblivna studenter i historia vid universitetet och högskolor, till den som är intresserad av mikrohistoria som perspektiv, men också till den som ska skriva sin första vetenskapliga uppsats.”
Den som inte är student kan kanske tänka att Mikrohistoria inte är för dom, men då uppmuntrar jag till att tänka om. Mikrohistoria gav mig inspiration till att strukturera upp det egna släktarkivet och se värde i sådant som vid en första anblick inte bidrar till historieberättande.
När jag skrev min första bok Härkomst – en släktbiografisk skiss valde jag att skriva om min släkt avgränsad till generationen mina föräldrars far- och morföräldrar. Det är med facit i hand möjligt, men är inte särskilt praktiskt om ökar risken för att inte komma i mål.
Hade jag istället våga tänka om och följa metodiken i Mikrohistoria till punkt och pricka hade boken sett annorlunda ut. Det hade nog blivit mer än en bok dessutom. Två avsnitt i min bok var ”Generationer av hav” och ”Idrotten i våra hjärtan” där jag försökte, på ett släkt- och generationsöverskridande sätt, skriva om dessa ämnen. Resultaten blev läsarvänliga, så metoden fungerar.
Förutom en metodik att närma sig sin släktbok får man i Mikrohistoria även en bra introduktion till hur man kan använda olika källor. Det kan ge inspiration att söka fakta där man först kanske inte förstår att den finns.
Vill du ha fler boktips för att komma igång med ditt släktskrivande?

Pingback: Släktforskningsmål och problemformulering – Caroline Fransson