Blogg

Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige

Har du också hört att din släkt härstammar från Vallonerna? Detta är i särklass vanligaste släktmyten som florerar och den finns i nästan alla familjer med rötter i Sverige. Men få vet varför äldre släktingar, inte inte utan stolthet, vill framhålla familjens påstådda vallonblod.

Släktforskaren Peter Sjölund skriver i den här underhållande boken om hur och varför olika släktmyter uppstått. Det blir nedslag i norra Sveriges glamourösa Buresläkt, Drotningätten på Tjörn och jämtländska Skankeätten, med påstådda kopplingar till Harald Hårigare. Men boken är också en hyllning till vanliga människors liv och historia, och om hur vi alla bär på gömda och glömda släkthistorier, ofta minst lika spännande som adliga ätters.

Texten på baksidan till Peter Sjölunds bok Alla är vi valloner: om sanna & osanna släkthistorier i Sverige

Sedan jag förra sommaren mer intensivt började forska på Karl Gunnar Karlssons (f. 1890 i Segerstad) okände far har bilden av vem denna man möjligen kan tänkas vara klarna. Gunnar föddes i trakten utanför Grums i Värmland av 20-åriga pigan Maria Lovisa Jonasdotter. Maria Lovisa fick stöd av sina föräldrar när hon blev ensam om att ta hand om sin son. Någon fader dokumenterades aldrig i kyrkböckerna och min farmor hävdade att hon inte visste vem mannen var. Efter intensiv DNA-släktforskning har ett mönster ändå börjat visa sig även om det kommer med en mängd frågor.

Den främsta frågan jag har jobbat med är om jag är skogsfinneättling på denna okände faders sidan. Att den okände mannen är värmlänning vågar jag med säkerhet påstå. Det visar både min pappas och min fasters DNA. Min fasters klusteranalys visar tydligt på geografisk härkomst i trakterna kring Sunne. Det är bland annat i detta kluster skogsfinnarna finns. Jag har försökt bilda mig en uppfattning om hur vanligt det är med DNA-kusiner som har skogsfinska DNA-kusinsättlingar vilket jag har resonerat om i flera blogginlägg, särskilt i detta.

Nu är det inte bara skogsfinnar jag tycker mig se överallt utan även smedsläkter. Det har gått så långt att jag har införskaffat både släktforskningsböcker och Smedsskivan för att jag ska läsa in mig på just smedsläkter. Detta trots att jag inte har någon känd smedsläkt bland mina egna anor var jag lyckats forska fram på kända anor. Därför har jag sett fram emot att läsa Peter Sjölunds nya bok Alla är vi valloner. Min förhoppning var att med denna bok försöka få någon typ av fingervisning kring mina statistiska funderingar kring hur vanligt det är att mina DNA-kusiner har smedsläkter. Vad jag egentligen undrar är; har jag via Gunnars fader okänd anor som är skogsfinnar och smeder?

Min inställning till att konsumera litteratur är att lyssna på ljudbok om det finns och endast läsa böcker om det inte finns något alternativ. Anledningen till detta är främst att jag läser mycket långsamt. Alla är vi valloner finns dock endast som bok i dagsläget och eftersom jag verkligen ville läsa den såg jag till att köpa ett exemplar. Det råkade sammanfalla med Föreläsning om DNA- släktforskning med Peter Sjölund på En dag om släktforskning och hembygd på Bohusläns Museum i Uddevalla. Nu har jag ett exemplar signerat av författaren själv. Sedan dess har boken legat och väntat på att bli läst. Det nätta formatet gjorde att den fick följa med till Portugal på min tjänsteresa. Lätt imponerad av mig själv läste jag boken från pärm till pärm under flygresan ner. 

Som titeln på boken avslöjar är det vanligt att tro att vi alla är vallonättlingar på ett eller annat sätt. Peter Sjölund förklarat mycket utförligt hur myten uppkommit och hur den hålls vid liv. Själv minns jag att min historielärare i åttonde klass ställde frågan om vi elever hade vallonsläkt. Eftersom jag precis hade lärt mig att det finns något som kallas valloner räckte jag inte upp handen, men en tredjedel av mina klasskamrater gör det. Jag blev jätteförvånad över hur pålästa mina klasskamrater var! Uppenbarligen visste de massor om svensk historia som jag missat och då var jag ändå mer intresserad än genomsnittet.

I boken listades några av de mest kända vallonsläkterna. Jag konstaterar att ingen av dom förekommer bland de smedsnamn som jag har bland de värmländska släktnät som jag dokumenterat bland mina DNA-kusiner. Där är framförallt Gevert, Aldrin, Hollsten, Nykvist och Nyström som är överrepresenterade. Ur en statistisk synvinkel blir jag inte mycket klokare av den bild av vallonerna som presenteras, men det är likväl intressant. Jag lärde mig att många av vallonerna som flyttade till Sverige arbetade inte i smederna utan i andra arbeten som krävdes för att hålla gruvorna igång. På Sällskapet Vallonättlingars hemsida listas släktnamn inom vallonerna. Jag skummade igenom listan och känner inte igen några släktnamn i min egen släktforskning.

Hur jag ser på ”släktsamlande”

Boken Alla är vi valloner handlar om fler släktmyter. Författaren uppehåller sig rätt länge vid Buresläktens intressanta historia. Eftersom jag inte har några rötter i Norrland har diskussionen om sanningshalten i de äldsta anorna gått mig förbi. En annan skröna som behandlas i boken är Drotningätten från Tjörn. Eftersom både min mormor och morfar har stor andel av sina anor därifrån har jag läst om fallet. Däremot har jag aldrig stött på något felaktigt släktträd hos mina DNA-kusiner när jag granskat dom i DNA-släktforskningssammanhang.

Förra helgen var jag på utbildning tillsammans med andra släktforskare som också vill utbilda nybörjare i släktforskning. Det var en tvådagarsutbildning i Mjölby i Sveriges Släktforskarförbunds regi. En av alla intressanta diskussioner vi hade var hur man ska förhålla sig till de så kallade släktsamlarna. En släktsamlare förlitar sig mycket kring andras forskning och registrerar det man hittar i redan publicerade släktträd. En släktforskare däremot bygger sitt släktträd systematiskt med hjälp av kyrkböcker och andra historiska dokument.

Mitt släktträd är definitivt släktforskat fram och det är vad jag har publicerat. Många av de stora leverantörerna, som vi kan tacka för att ha populariserat släktforskning ytterligare, uppmuntrar dock till ett släktsamlande istället. Man kan enkelt via leverantörens verktyg lägga till hela släktgrenar utifrån förslag. Det är ett sätt som släktförfalskningar, för att hitta adlig och ”mer spännande” släkt, snabbt sprids idag.

Jag vet att jag kan vara rätt pragmatisk i många sammanhang och det visar sig att jag är det även i detta. Medan många kan uppröras över att släktsamlare förvirrar och till och med förstör för släktforskare tänker jag att alla får väl sköta sitt. Är man intresserad av sin släkthistoria bör man släktforska genom att gå till de historiska källorna. För släktforskare som upptäcker felaktigheter tänker jag att så länge man inte bidrar själv till att sprida felaktigheter så har man gjort ett gott jobb.

Själv ägnar jag mig också åt släktsamlande i vissa avseenden när jag DNA-släktforskar. Jag är dock mycket medveten om att jag gör det, men ser det snarast som en DNA-släktforskningsmetod för att bygga släktnät snarare än sanning. För mig är detta en väldigt viktig skillnad. Jag prioriterar alltså snabbhet, lättillgänglighet och stora mängder data framför 100% faktagranskat. Hos alla publika leverantörer har jag mitt släktforskade släktträd publicerat. Där är allt verifierat med historiska källor. I mitt släktforskningsprogram finns dock en mix.

I min jakt på Gunnars okände fader har denna mix mellan släktforskning och släktsamlande tjänat mig mycket väl. Så väl att jag till och med kallar det metod. Ett exempel på släktsamlande är hur jag registrerat skogsfinnarna Suhoinen. Jag har då sökt på ”Suhoinen” i min pappas och min fasters DNA-träfflista. Sedan har jag registrerat träffarna, utan att faktagranska, i mitt släktforskningsprogram. På detta sätt har jag lyckats koppla samman alla mina DNA-kusiner med anfäder inom släkten Suhoinen. Betyder detta att jag är skogsfinneättling till Suhoinen? Nej. Tyder mängden av DNA-kusiner att jag är skogsfinneättling? Möjligtvis. Det som är intressant är att sätta resultatet i ljuset av andra DNA-kusiner med triangulerande segment. Denna släktsamlarmetod fungerar väl när man söker i sin DNA-träfflista efter lite mer ovanliga släktnamn.

Varför man bör läsa Alla är vi valloner

Jag tycket att Peter Sjölund sammanfattar sin bok på ett mycket trevligt sätt i sina slutord. Han för ett resonemang om hur viktiga alla människor i våra släktträd är för vår existens och att alla livsöden är värda att få uppmärksamhet.

”Eller vilken Nils, Erik eller Anders som är upphovet till ditt son-namn? Svaret finns därute bland kyrkböcker och arkivhandlingar. Om du väljer att ta reda på det, säger jag bara grattis – det kan bli början på en spännande resa in i släktforskningens värld. Om du är lite källkritisk mot uppgifter du hittar på nätet och kontrollerar allt i originalkällorna, undviker du att luras in på en osann släkthistoria och upptäcker istället din egen sanna släkthistoria.”

Det jag främst gillar med hur Peter Sjölund presenterar de olika, sanna och osanna släktband- och historier, är att han låter ”det goda” segra. Javisst finns det de som sprider osanningar vidare och det går att springa på en och annan nit som nybörjare. Det är dock ingen anledning till att inte släktforska. Tvärtom. Genom att ta reda på sina egna rötter hittar man den bästa historien av de alla – sin egen.

Så oavsett om du är nybörjare eller erfarenhet – Alla är vi valloner ger ett bra perspektiv på släktforskning och hur man kan förhålla sig till de diskussioner som finns i olika forum på nätet.