Blogg

Ända sedan sommarlovet avslutades har jag varje vecka tyst bett en tacksamhetsbön över att alla är friska. Vi har inte haft en enda VAB-dag på två månader. Därför var vi varken förvånade eller frustrerade när yngsta dottern åkte på feber i veckan. Min man tog de första två dagarna och jag idag, fredag. Eftersom bara yngsta varit sjuk och den äldsta fullt frisk har det varit en utmaning att räcka till för båda. Mycket mys med yngsta och försöka aktivera äldsta med pyssel har varit strategin. Men nu på eftermiddagen var rastlösheten total. Äldsta dottern beslutade sig för att göra det hon vet är förbjudet – lekgunga i gungstolen.

Gungstolen är en av mina mest kära ägodelar. Jag tummar inte en millimeter på att barnen inte får lekgunga i den. Gungstolen ska respekteras. De får sitta i den, men det ska ske med vördnad. Den uppenbara provokationen gjorde mig först arg, men jag besinnade mig och bestämde mig för att förklara varför gungstolen är viktig för mig. Dags för en spontan, men viktig släkthistoria.

Att gungstolen tillhört min farmor vet 5-åringen, men nu var det dags att hon för första gången skulle få höra varför den står hemma hos oss. Jag började historien med att fråga henne om hon sett inristningen på stolen. Det hade hon inte, så jag frågade om hon kunde se vilka bokstäver det står. H satte hon, men inte att den första bokstaven var ett G och den sista L. Jag förklarade att G var min farmors första bokstav och L var min farfars. H står för Höglund vilket var det namn de tog när de gifte sig. Gungstolen var en bröllopsgåva från farfar till farmor. En mycket romantisk sådan vilket jag också förklarade närmare för min dotter.

Jag tog med 5-åringen till vårt trapphus där vi har en del släktfoton. Där har jag hängt farmors och farfars målade bröllopsporträtt. Det är en tavla som hade bästa platsen hemma hos farmor. Man kan diskutera om ett trapphus är bästa platsen för släktfoton, men det blir mindre av ett museum hemma på det sättet. Dessutom uppmuntrar placeringen till frågor från både 5-åringen och 2-åringen och det är något jag verkligen gillar.

Min farfar var brandman och på den tiden var det en del dötid mellan utryckningarna. Hur brandmansyrket ser ut idag har jag ingen aning om, men i början av 1950-talet, som den här historien utspelar sig, fanns det tid för annat långa perioder mellan trafikolyckor och bränder. I tidig ålder hade min farfar lärt sig tälja figurer och det var vad han ägnade denna dötid åt. Jag antar att det var en mycket praktisk aktivitet eftersom det var lätt att avsluta och lätt att påbörja. Han skapade många figurer, främst djur, genom åren.

Gungstolen är alltså något som min farfar har gjort, under denna dötid på jobbet, för att överraska sin brud på bröllopsdagen. Det måste ha tagit oerhört lång tid att tillverka den. Tittar man nog på stolen ser man hur varje detalj är skapad av mänsklig hand. Symboliken i att skapa en gungstol, något att ha när man blir gamla tillsammans, tycker jag är oerhört romantiskt vilket jag också förklarade för min dotter. Jag berättade att min farmor verkligen värdesatte den gungstolen och att jag älskade farmor och nu när hon inte finns betyder den gungstolen jättemycket för mig. ”Kommer vi alltid ha den gungstolen?” frågade 5-åringen då. Ja, svarade jag och hoppas innerligt att det är sant.

Hon slutade lekgunga, men minnet brukar vara kort så jag vet inte vad som händer imorgon eller om en vecka.

Värmländsk DNA-släktforskning

I veckan har jag ägnat mig åt min fasters största värmländska kluster. Det tillhör med säkerhet Karl Gunnar Karlssons (f. 1890 i Segerstad) okände pappa. Det är för övrigt Gunnar med hans fru Signe som porträtteras på bilden till höger om bröllopsfotot på min farmor och farfar. Det målade porträttet hittades på vinden hemma hos min farmors syster när hon dog. Det hängde inte framme hemma hos henne, men fotona som är avmålade hade min farmor framme efter det att jag började släktforska och ställde frågor om släkten. Tavlan har ingen större betydelse för mig, men den passar där den hänger och jag är den enda i släkten som är intresserad.

Sedan jag var på föreläsningen med Peter Sjölund om DNA-släktforskning för drygt en månad sedan har jag planerat att testa Scapple – något som han rekommenderade för klusteranalys. Denna veckan blev det äntligen av. 299 kronor fattigare, men en lättöverskådlig klusteranalys är på gång att ta form.

Min fasters kluster består av tio DNA-testade värmlänningar. Ingen av dom är DNA-kusin med min farmors syssling Kjell. Detta är viktigt eftersom Kjell är DNA-kusin på Gunnars mammas sida. Värmlänningar som inte delar DNA med Kjell utgår jag ifrån att de troligtvis tillhör Gunnars okände fader. Jag har forskat fram släktträd på alla tio DNA-kusiner. Än finns det grenar som inte är framforskade, men ett stort jobb är gjort. Vilka DNA-kusinerna är låter jag vara osagt, men mönstret som utkristalliserar sig ligger så långt bak i tiden att jag publicerar det här.

För åtta av de tio DNA-kusinerna har jag alltså lyckats koppla samman dom med varandra. Än så länge har fem möjliga anpar visat sig. Jag blir inte klokare av detta, men med Scapple går det åtminstone att överblicka. Det är inte länge sedan jag avslutade att fokusera på de potentiella skogsfinska rötterna. Därför är det ironiskt att ännu en DNA-kusin i detta kluster gick att koppla till skogsfinska släkten Suhoinen. Väldigt långt tillbaka i tiden, så jag låter det vara.