Förra lördagen var jag på En dag om släktforskning och hembygd på Bohusläns museum. Förutom att besöka utställarna var jag också på Peter Sjölunds föreläsning DNA – för släktforskare. Min förhoppning var att få mer inspiration i mitt DNA-släktforskande. Som jag berättade i förra veckan tog jag mod till mig för att ställa den frågan jag funderat på sedan slutet av juni. Frågan ställdes på ett ungefär så här:
Jag letar efter min farmors pappas, som föddes 1890 i Värmland, okände far. Jag har byggt rätt stora släktnätverk för att hitta den okände fadern. Där har jag hittat många skogsfinnar. Som exempel kan jag hitta 40 DNA-kusiner kopplat till släkten Suhoinen. Hur stor vikt ska jag lägga vid detta med tanke på att de är just skogsfinnar?
Som jag förstod Peter Sjölunds svar kan jag skuta registrera skogsfinnar, vilket jag också gjort. Han menar på att ungefär hälften av antalet centimorgan kan räknas bort i ett sådant fall som där skogsfinnarna till stor andel fick barn inom en liten befolkningsskara. Svaret var i sig en lättnad och hjälp framåt i min DNA-släktforskning. Min fråga ledde till att en man, tillika skogsfinneättling som haft anledning att forska på släkten Suhoinen, kom fram till mig i pausen. Senare på kvällen fick jag ett oerhört generöst mail. Mannen hade kontrollerat om vi delade DNA, vilket vi inte gjorde. Dessutom hade han gjort ett nedslag bland skogsfinnar för att ge en fingervisning till svar på frågan som jag lyft i tidigare blogginlägg:
Tänk om det är så vanligt med skogsfinnar i Värmland att alla med Värmlandsanor har så många DNA-kusiner som jag har? Att det inte alls är jag som har skogsfinska anor utan bara mina DNA-kusiner. Den tanken kan jag inte släppa.
I mailet fick jag en tabell över vilka skogsfinska träffar en man med rötter i Värmland, utan kända skogsfinska rötter, har. Jag har i tabellen nedan jämfört resultatet med min pappa och fasters gemensamma resultat. Anledningen till att jag slagit ihop resultatet är att det är så jag har sammanställt det i mitt material och jag orkar inte bryta upp det igen.
Det som är speciellt med min pappas och fasters skogsfinneträffar är att de skiljer sig markant åt. Deras gemensamma resultat måste alltså halveras för att jämföras med personen som har rötter i Värmland, men inga kända skogsfinska rötter.
| Skogsfinnesläkt | Pappa & faster tillsammans | Svensk med rötter i Värmland utan kända skogsfinska rötter |
| Hotakka | 28 | 7 |
| Hynninen | 8 | 12 |
| Häkkinen | 36 | 15 |
| Lehmoinen | 27 | 17 |
| Orainen | 31 | 5 |
| Porkka | 57 | 11 |
| Ronkainen | 60 | 16 |
| Räisinen | 49 | 2 |
| Suhoinen | 91 | 21 |
Är det något man kan fundera på är att skogsfinnesläkterna Porkka, Ronkainen, Räisinen och Suhoinen är något högre än jämförelsepersonen. Ska man tillämpa Peter Sjölunds tanke om att tänka bort ungefär hälften av DNA-träffens centimorgan i resultatet är det inte mycket kvar att göra. Jag bör enligt hans svar inte fokusera på detta resultat.
Det finns skogsfinnar i min fasters stora kluster, så helt kan jag inte bortse från detta, men jag ska inte låsa in mig på det. Jag ska fortsätta söka brett inom detta stora kluster som geografiskt finns i Torsby och Sunne. Jag hittar flera gemensamma anpar mellan DNA-kusinerna, men än har jag inte hittat ett samma. Det är för detta exempel som jag tänker testa Scapple som Peter Sjölund rekommenderade.
Jag har ytterligare några veckor då jag kan fokusera på DNA-släktforskning. Sedan kommer jag medvetet bryta spår till hederlig släktforskning ett tag. Om tre helger kommer jag nämligen åka till Mjölby för att utbilda mig som till kursledare i släktforskning. Det är dags att jag gör slag i saken och prövar mina färdigheter som kursledare. Jag ser fram emot det!
Vill du få notiser om att bloggen är uppdaterad? Följ @genealogygrowth på Instagram.
Pingback: En förklaring istället för utskällning - Caroline Fransson