Det är många i Sverige som delar släktforskning som hobby. Ibland upptäcker man att andra släktforskare delar samma gemensamma släktingar bakåt i tiden vilket underlättar samarbete och informationsutbyte. Jag tillhör en av alla dom som tycker att släktforskning är bland det roligaste som finns. Fram till alldeles nyligen det en ensam hobby som jag inte delade med någon annan i min närhet. Därför har jag på senare tid blivit väldigt förvånad över det bubblande intresset i min bekantskapskrets, som till största del består av andra småbarnsföräldrar, av den egna släkthistorien. Vad handlar detta om?
En spaning är att vi är just småbarnsföräldrar. Det är snart tjugo år sedan jag började släktforska och det är möjligt att släktforskning med tiden också blivit så mycket mer digitalt att det ökat tillgängligheten för fler. Reklam från de stora företagen inom DNA-tester har kanske också gett en ny ingångspunkt till släktforskning. Inte att glömma Peter Sjölunds stora betydelse att sätta släktforskning i nytt ljus när han stod för det stora genombrottet att lösa dubbelmordet i Linköping. Jag rekommenderar varmt Peter Sjölund och Anna Bodins bok i ämnet. Jag skulle ändå vilja uppehålla mig vid småbarnsförälderspaningen ett tag till.
Barn fascinerar och väcker känslor. Vi vill deras bästa. Redan vid barnets födelse letar vi efter släktdrag för att se vem barnet är mest likt. Detta fortsätter sedan när man lär känna barnets personlighet. Vi söker samband, gemenskap och knyter an. Kanske påbörjas intresset för den egna släkthistorien redan innan barnet föds i sökandet efter rätt namn. Det är nog fler än jag som har gått till den egna släkten och letat inspiration till namn. Någonstans här tror jag att småbarnsföräldrarnas intresse för släktforskning sakta väcks till liv.
Fast i ärlighetens namn är det nog inte släktforskning de oinvigda föräldrarna i första hand blir intresserade av. Det är snarare den egna släkthistorien. Detta är starkt sammanlänkat, men har en viktig skillnad. En stor del av att släktforska handlar om att gå till originalkällorna och dokumentera den egna släktens livshändelser. Jag är övertygad om att man kan vara intresserad av släkthistoria utan att bry sig om släktforskning. Däremot är det svårare att motivera släktforskning om man inte är intresserad av släkthistoria.
Släkthistoria är på många sätt ett vidare begrepp än släktforskning. Fördelen med släkthistoria är, enligt mitt sätt att se på saken, att människorna får större plats. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra ”men det är bara en massa namn” när jag redovisat resultatet av min senaste släktforskning. Det är människorna som berör, inte statistiken. Släktforskning kan absolut synliggöra människorna, men det går också att göra mer i sin närtid utan att gå till historiska källor.
Så hur närmar man sig att utforska sin släkthistoria? En given väg är såklart släktforskning, men det finns fler metoder. Nu när jag har småbarn själv har en ny fantastisk möjlighet uppenbarat sig – att utforska släkthistorien genom barnen! Jag är på en upptäcksresa att testa olika metoder för att hitta roliga och bra sätt att utforska den egna släkthistorien på. Det är mycket därför bloggen Genealogy Growth har skapats. Jag dokumenterar mina barns släkthistoriska utforskande samtidigt som ett koncept långsamt växer fram.
Eftersom jag är så van vid att ingen i min omgivning delar mitt släktforskningsintresse brukar jag inte prata med andra om det. Sedan jag DNA-testade mig har jag dock upptäckt att folk i allmänhet faktiskt är rätt nyfikna på den nya tekniken och vad man ta reda på. Därför har jag tagit till vana att börja prata om min stora hobby. Om jag på jobbet exempelvis ska presentera mig själv och lägga till något mer personligt brukar jag nämna detta. Mer än en gång har det blivit långa följdsamtal – både för att någon är nyfiken eller kanske också inbiten DNA-släktforskare.
Att jag har börjat prata om mitt släktforskningsintresse har lett mig till nya insikter. De småbarnsföräldrar som jag kommer i kontakt med är intresserad av sådant som är en introduktion till släktforskning. Vad hette mina släktingar? Vad kommer de ifrån? Vad jobbade de med? Att jag sitter på kunskap om hur man tar reda på mer har i flertalet tillfällen gjort att jag visar hur man letar fram anor i arkiven. Som ett resultat har flertalet i min bekantskapskrets en betydligt bättre släkthistorisk kännedom. Jag tycker det här är otroligt givande och vill sprida denna glädje till fler.
Mina bekanta som har fått ett släktträd har blivit mycket glada. Framförallt får jag höra att deras föräldrar är väldigt tacksamma över att ha fått reda på mer. De minns kanske sin mormor och morfar och har hört historier om de äldre generationerna, men inte vetat så mycket mer. Ett enkelt släktträd har kunnat väcka några slumrande minnen till liv. För många har själva släktforskandet stannat där vid ett enkelt släktträd, men resultatet har utgjort en grund för släkthistoriskt berättande.
För de riktigt små barnen är Memory med de egna familjemedlemmarna ett bra sätt att skapa förståelse för relationerna. Fler tips i detta blogginlägg om hur man kan börja släktintressera den lilla släktutforskaren.
Släkthistoria är så mycket mer än att veta vad släktingar hette, var de bodde och arbetade med. Det handlar om att förstå de historier som berättats, traditioner och värderingar som har förts vidare i generationer. Jag tror att en viktig ingrediens att närma sig den egna släkthistorian är mod. Det är något som jag har fått utveckla med åren. Ett kanske för utomstående banalt, men för mig viktigt exempel är hur släktreceptet Mjölkeknôtt räddats för framtiden.
Mjölkeknôtt är ett vitt julbröd med lång släkttradition på min farfars sida. Exakt hur lång tradition är svårt att säga, men det ska gå så långt tillbaka som i alla fall 250 år till den geografiska platsen Björlanda på Hisingen i Göteborgstrakten. Min farmor lärde sig att baka Mjölkeknôtt av sin svärmor vars farmor i sin tur bakat brödet varje jul. Till vardags bakade man bröd på vatten och till jul lyxade man till det genom att byta ut vattnet mot mjölk. Knôtt betyder knådat på göteborgska. Alltså ett mjölkknådat bröd. Alla i min familj fullkomligt älskar detta bröd, så mycket att det inte blir jul utan Mjölkeknôtt.
Mjölkeknôtt bakat av farmor.
Så vad har mod med Mjölkeknôtt att göra? Farmor bakade Mjölkeknôtt som en kärlekshandling. Hon visste hur mycket hennes familj älskade brödet och bakade flera omgångar under hela december. Den som en gång bakat Mjölkeknôtt vet vilken ansträngning det är. Ett flera timmar långt aktivt bak är otroligt tungt och krävande. Med tanke på hur gammal hon var på slutet måste hon ha hushållat ordentligt med energin hela månaden för att orka.
Att fråga om receptet på Mjölkeknôtt var som en påminnelse om att hon en dag skulle dö eller att ta ifrån henne ett uttryck för kärlek. Det kan mycket väl vara så att dessa tankar bara fanns i mitt huvud, men det krävdes likväl mod för mig att fråga om hur brödet bakas. Farmor hade nämligen receptet bara i sitt huvud. Inget med mitt släkthistoriska berättande är jag mer stolt över än att ha ställt den frågan. Första julen efter farmors död grät jag över det fula brödet jag bakat, men lika mycket över minnet av farmor och tacksamhet över att brödet smakade lika himmelskt som alltid. Ett och annat gravidhormon spelade nog också sin roll i sammanhanget då jag annars inte har lätt till tårar.
Det är kanske inte rimligt att alla ska intressera sig för släktforskning. Däremot tycker jag att alla i viss mån bör intressera sig för sin släkthistoria. Jag började släktforska långt innan barnen kom in i bilden och har hunnit med flera större projekt. Förutom att kartlägga mina egna och min mans anor har jag skrivit två släktböcker. Den första boken Härkomst – en släktbiografisk skiss var ett mastodontprojekt. Den andra boken Jag ska säga dig… dokumenterade berättelser från min mans mormor och morfar. Böckerna är väldigt olika, men jag är mycket nöjd med resultatet. Det hade dock aldrig varit möjligt att skriva böckerna med barn. Släkthistoria däremot är lättillgängligt.
Men vad kan man göra som småbarnsförälder som börjar bygga den släkthistoriska skatten? Det ska jag utforska här på Genealogy Growth. För att legitimera en småbarnsförälders letande efter sina rötter är det effektivt att involvera barnen. Så kände i alla fall jag när DNA-släktforskandet började ta alltmer av min fritid. Vill du ha fler argument för att börja utforska din släkthistoria?
- Kunskap är en gåva. Om dina barn får veta sin släkthistoria och härkomst hjälper man till att skapa en identitet och känsla av sammanhang. Att få lära sig om människor som levt i andra tider är berikande och gör det enklare att sätta historiska händelser i ett sammanhang.
- Genom att lägga märke till de släkthistorier som redan finns och berättas går det också att medvetet berätta vidare. Har du inga släkthistorier på lager? Skapa nya! Du har minnen från din egen barndom som är värda att berätta om, om och om igen.
- Att berätta släktrelaterade historier skapar ett kulturarv. Är man uppvuxen i stan, eller i en kranskommun som jag, känns det konstigt att prata kulturarv. Nu bor jag på Orust där båtbyggartraditionen är ett starkt kulturarv. Det är inget jag personligen kan relatera till även om jag omfamnar fenomenet som sådant. Det var exempelvis självklart att bli medlem i Kulturföreningen Gösta Johanssons Varv i Kungsviken och skänka pengar för att stödja en god sak och köpa loss varvet. För dig som känner som jag gällande kulturarv kanske det är lättare att tänka på traditioner, värderingar och vad ni firar. Uppmärksamma det och sätt det i ett sammanhang.
- Har du förmånen att bo i närheten av de platser där din släkt levt har du ett ypperligt tillfälle att integrera släkthistorian mer i din egen och barnens mer vardagliga liv. Jag gillar att göra släkthistoriska utflykter med barnen och delar med mig av det här på bloggen för inspiration kring hur man kan göra.
Att ägna sig åt släkthistoriskt berättande ska vara roligt och präglas av nyfikenhet och upptäckarlust. Det är tre ledord jag har med mig här på Genealogy Growth. Jag vågar också påstå att man genom att utforska sin släkthistoria eller släktforska känner ett större sammanhang. Genom att ta del av andra släktingars livsöden, geografiska platser och som DNA-släktforskare inse att vi faktiskt delar DNA-segment med mängder av andra människor skapar den känslan.
Och kanske kan jag till och med lyckas göra någon småbarnsförälder intresserad av släktforskning? Snälla berätta det för mig i så fall!
Kameran är alltid med på våra släkthistoriska utflykter. Det är ett utmärkt sätt att komma tillbaka till vad man upplevt och pratat om ytterligare en gång hemma i lugn och ro.
