Idag ville min man bestämt ta ut familjen på promenad. Barnen gillar inte att gå, men det är dags att ändra på den saken. Därför lämnade vi barnvagnen hemma, väl medvetna om att vi högst sannolikt skulle ångra oss. Mitt önskemål för dagens utflykt var att det skulle vara ett nytt ställe att besöka. Det är nu fyra år sedan vi köpte gården och vi har ännu inte utforskat Orust i någon vidare utsträckning. Valet föll på Kultehamn Kulturstig utanför Svanesund.

Det blev alltså en biltur på drygt tjugo minuter innan vi kom fram. Hela sträckan var grusad stig och mätte drygt fyra kilometer. Som sagt, i absolut längsta laget för 3-åringen, men vi var redo för utmaningen. Varför skriver jag om detta på en släktforskningsblogg? Jo, det visade sig att Kultehamns Kulturstig har lyft fram människor från det förflutna på ett mycket fint och inspirerande sätt.

Längs med hela sträckan satt skyltar med utmarkerade gamla torp. Husgrunden gick att se i naturen och vid varje ruin framgick det vilken familj som hade bott på platsen.

Slingan var fint gulmarkerad med ”Kulturstigen Orust”. Lätt att hitta och fina vägar!

Vissa ruiner var mer inspirerande än andra för barnen. De där det faktiskt syntes att det varit ett hus var mer spännande.

Jag läste varje skylt noga – till snart 6-åringens förtret. Hon tyckte jag läste långsamt.

De flesta torpgrunderna gick att se tydligt.

Jag vet inte hur många ”När är vi framme?” vi fick lyssna på idag. Snart 6-åringen var mycket piggare och glad i att promenera än vad vi trott. 3-åringen var precis så gnällig som vi kunde föreställa oss. Vi fick variera hålla i handen, bära på ryggen, bära på magen och locka med matstopp snart. Hon var inte redo, men traskade på rätt bra på det hela taget.

När barnen fick valet att ta ”enklare väg” så var det ingen tvekan om vilket väg de valde. Vi missade tre torp på detta sätt.

Svanesunds Skid- och Orienteringsklubb har ordnat med fina fikaplatser längs vägen. Jag sponsrade dom tidigare idag genom att köpa ett Naturpass över Svanesund. Lasangen smakade godare att äta utomhus.

Stora tjejen tyckte skyltarna var spännande.

Lilla tjejen hittade mogna blåbär som hon mumsade i sig. Det var mycket svårt att få henne att röra på sig när hon väl fått smak på det blåa.
För att lyfta hembygden och personer från det förflutna måste jag säga att Kultehamns Kulturstig på Orust är ett riktigt föredöme! Förutom detta trevliga inslag för mig som släktforskare var även stigen och slingan alldeles lagom. Vi hejade på dom vi mötte och det var några stycken ändå. Jag kan glatt konstatera att vi lägger en riktig Orustpärla till vår repertoar.