Blogg

Nissebrev pyssla julkort

Efter gårdagens fiasko blev det storslagen come back idag. I dagens Nissebrev pratade jag om min farmor och att man alltid fick julkort från henne. 5-åringen, som har lärt sig läsa och skriva under hösten, har tidigare klagat över att hon aldrig får post. Då pratade vi om att man kanske behöver vara den som tar initiativet att skriva först om man vill ha brev. Sagt och gjort, hon har börjat skriva till sin gamla förskolekompis som vi lämnade kvar i stan. Glädjen när hon fick svar är obetalbar!

Nissebrevet hann knappt läsas färdigt innan 5-åringen sprang till pysselbordet och satte igång. Nissen fick sitt julkort, men så många andra hanns det inte med. Det fanns helt enkelt alldeles för mycket annat roligt att pyssla med.

Åtta dagar in i december har jag fått tid att känna efter lite i detta experimenterandet. Barnen gör många roliga saker och julstämningen är på topp. I det stora hela har jag energi att genomföra både det släkthistoriska berättandet och aktiviteterna runt omkring. Tempot är dock lite för högt. Det tillhör verkligen inte vanligheten att jag engagerar mig på daglig basis med berättande och pyssel – inte heller att blogga varje dag.

Som utmaning och experiment tycker jag alltså att Nissebreven fungerar bra. Barnen tycker också att det är spännande med nytt brev varje dag. Ändå tycker jag att det blir lite för mycket. Som släkthistorisk aktivitet tycker jag mycket bättre om våra utflykter än pyssel. Tur då att morgondagens Nissebrev kommer innehålla just en utflykt! Det ska bli kul.