Mer än en gång per år åker vi på mini-semester någonstans i Sverige. Det har blivit en riktig favorit hos alla i familjen, fast av lite olika anledningar. Nästan varje gång är det en barnaktivitet som står i centrum. Så var det även inför denna resa, men vi har blivit rätt bra på att smyga in vuxen-utflykter också. Förutom LasseMajas Deckarhus i Linköping och äventyrsbadet The Lost City i Örebro hade vi två ledstjärnor med oss – Kilsbergen berättar av Greta Adrian för min del med släkthistoria fån Noratrakten och 101 svenska sevärdheter från kalla kriget av Anders Frankson för min man. Den senare köpte jag på bokrean i vintras och jag anar att jag kommer ångra det köpet…
På Kristi Himmelsfärdsdagen åkte vi till Linköping. Första stoppet blev i Linköping och Flygvapenmuseet. Ja, jag vet att rubriken säger ”Vykort från Närke” och att Linköping ligger i Östergötland, men det här är en släktforskningsblogg och mina rötter i Östergötland är mycket vaga. Riktigt långt tillbaka ser jag att mormor har anor från Kristberg och min morfars Y-DNA R-M269 verkar faktiskt sträcka sig till Östergötland, men det är än så länge bara spekulationer och mycket vaga DNA-spår.
Det är andra gången vi är på Flygvapenmusset i Linköping och jag kan än en gång konstatera att det inte är något för mig. Den enda delen som jag tycker är genuint intressant är utställningen om nedskjutningen av DC3:an.
Fredagen bjöd på lösandet av Slottsmysteriet på LasseMajas Deckarhus i Linköping. Barnen skrattade när vi kom till släktforskningsrummet i mysteriet och tyckte jag kunde lösa det. Det var ett lyckat besök på LasseMajas Deckarhus. Äldsta dottern har läst alla böcker utom en och vi har börjat introducera böckerna för den yngsta med.
Jag försökte även lära barnen att strosa genom att titta på trädgårdarna i Gamla stan i Linköping. Den yngsta tycker det är värdelöst för man blir så mycket tröttare i benen om man går långsamt än när man går snabbt. Jag lämnade av barnen tillsammans med min man på en lekplats så fick jag lite tid att utforska själv. Vi hann dock prata om att bo lika trångt som familjen Svensson i utställningsfamiljens hus. Barnen tyckte utställningsrummet mest var läskigt.
Kristberg ligger mellan Linköping och Örebro. Jag nöjde mig att prata om min mormors släkting Stina Petersdotter Toll (f. 1738 i Kristberg) i förbifarten. Äldsta dottern tackade mig för att vi inte stannade vid kyrkan. Det är tur att det finns lyckade släkthistoriska stunder bland alla de misslyckade…
Stina Petersdotter Toll är en ana som jag lyckats hitta med DNA-släktforskning. Hennes dotter. Britta Forsberg (f. 1767) har jag lyckats släktforska fram själv, men hennes födelseort har varit ett mysterie för mig. Det finns många DNA-kusiner på denna gren och med hjälp av DNA Painter har jag lyckats identifiera vilka DNA-segment som kommer från henne. På så vis har jag även förstått att Stina Petersdotter Toll är hennes mamma. Med detta som stöd har jag registrerat släktsamlade uppgifter till mitt släktträd.
Vi åt glass i Askersund. Företaget jag jobbar på har fabrik i Askersund, men jag har aldrig varit där. Nu har jag en uppfattning om hur det ser ut. Jonas Ersson (f. 1755 i Askersund) kom därifrån. Han har tre DNA-kusiner till min morfar som bekräftar att han är vår släkting.
Framme i Örebro försökte jag berätta lite släkthistoria om de Örebroare som funnits i släkten. Framförallt pratade jag om min mormors farfars far. Han hette Per Johan Haglund och föddes 1849 i Örebro. Han var son till Anna Catharina Larsdotter (f. 1812 i Norrbyås). Även hans syster Christina Lovisa Haglund (f. 1844 i Örebro) hade okänd far. Namnet Haglund fick de av sin mosters man Carl Haglund (f. 1801 i Köping). Nyligen fick min mormor en intressant DNA-kusin som fick mig att överväga att djupdyka i jakten på den okände fadern. Det var lovande tills jag hittade fader okänd även i detta släktträd. Just nu har jag många andra släktforskningsinitiativ igång, men till hösten kanske tiden är moden att grotta ner mig i det här mysteriet.
Det är ett stående skämt att min mans farmors släktträd visar att han är Vasaättling. Det ska, enligt det släktträd som finns dokumenterat, vara genom frillan Agda Persdotters, dotter Virginia Eriksdotter (f. 1559). Så med en googling fick de en genomgång av Vasaättens förhållande till Örebro slott. De var mer imponerade av laxtrappan i Svartån.
Allra mest uppskattat var ändå lekplatsen i Stadsparken och lekmiljöerna i Wadköping.
Besöket i Örebro avslutades på äventyrsbadet The Lost City. Barnen älskar äventyrsbad och det fick högsta betyg av alla. Det blev raka vägen till Nora efteråt. Det stopp som jag själv mest sett fram emot! Enda sedan jag började släktforska i tonåren har jag tänkt att åka hit. Morfars mamma föddes i trakten och flera släktingar hamnade i Nora. Hennes pappa Karl Johan Larsson (f. 1881 i Viker) slutade sina dagar på äldreboendet i Nora.
Karl Johan Larssons mamma hette Augusta Augustdotter (f. 1858 i Nora). Hon finns porträtterat framför sitt Torp här nedan. Det är tur att man har dokumenterat så väl i skrift genom åren för minnet är väldigt selektivt med det jag hör. Om Augusta minns jag nästan bara att hon lärde sig röka torkat snus under Första Världskriget och att det luktade något fruktansvärt.
Vi lärde oss att järnvägen Nora-Ervalla är Sveriges första normalspåriga järnväg för personbefordran och att den invigdes i mars år 1856. Ingen i släkten har jobbat med järnvägen vad jag vet.
Jag hade på förhand lovat barnen att bara visa två kyrkor. Det lyckades jag med! Det blev Nora kyrka och Vikers kyrka. Äldsta dottern undrade varför jag är så intresserad av kyrkor. Jag svarade att det är jag inte, men att det är det lättaste att stanna vid när man vill besöka en historisk plats eftersom många torp är borta idag. Om kyrkan inte är alltför nybygd så är det i alla fall en plats som våra släktingar har befunnit sig på.
Hemvägen bjöd på skog och åter skog. Jag hade valt ut Dalkarlsberg och Älvhyttan som stopp eftersom det är två platser som morfars mammas släkt bodde vid under förra sekelskiftet. Med tanke på hur många familjer som bodde på dessa platser för 150 år sedan hade jag trott att de skulle vara lite större.
När vi lämnade Älvhyttan bestämde vi oss för att ta vägen hem via Karlskoga och öster om Värnen. Jag övervägde att dra med familjen till Kortforstorpet där Karl Johan och Augusta bodde under många år, men två kilometer in i skogen och två kilometer tillbaka skulle vara att fresta tålamodet lite för mycket.
Resan fick högsta betyg av alla i familjen! Vi får se var nästa resa bär hem. Stockholm, Kalmar / Öland och Gotland ligger högt på önskelistan.
