Berättaren Janne

Ännu en gång har tiden visat att man aldrig är klar med släktforskning! Några intensiva månader under 2016-2017 intervjuade jag min mans mormor och morfar. Det resulterade i boken ”Jag ska säga dig… Stig och Svahild Johansson berättar”. Det var Stig Gunnar Johansson (f. 1925 i Sävedalen) som berättade om sin morfar Janne. Nedan är resultatet från intervjuerna som jag publicerade i boken. Jag gillar verkligen detaljer som minnet med sniglarna. När jag avslutade texten skrev jag ”Tyvärr är det ingen som vet vad som hände med anteckningarna.” efter de intervjuer som gjordes på 1930-talet. Jag gjorde ett litet försök att ta reda på det vid tillfället utan att lyckas. MEN NU!

Nu tio år senare vet jag vad som hände med anteckningarna. De ligger publicerade på Institutet för Språk och Folkminnens söktjänst ”Folke”. Efter texten publicerar jag vad jag hittat i denna söktjänst.

Johan Andersson, kallad Janne, föddes 1844 i Hasseldalen under Floda i Skallsjö socken. Han kom från en torparfamilj. Pappa Anders Hansson och mamma Elsa Petersdotter fick fyra barn varav Janne var den yngsta. Han skulle komma att leva samma typ av liv som hans förfäder hade gjort i generationer före honom, men han var först med att gå i skolan. Han tyckte om det och var en vetgirig person som gillade att lära sig nya saker.

Janne höll sig i trakten under hela sitt liv. På 1870-talet gifte han sig med Sofia Andersdotter och tillsammans fick de sex barn. Hulda, Albin, Hilma, Anders, Josefina ”Fina” och Johanna föddes med totalt fjorton års mellanrum.

Att vara torpare innebar ett hårt och fattigt liv där man fick ta tillvara på varje tillfälle till inkomst som kunde uppstå. Janne arrenderade sitt torp av Floda Herrgård vilket innebar att han fick göra dagsverken för godset. Han kunde få 75 öre per dag för att ta upp potatis och hantera odlingarna. På torpet hade familjen en häst och en eller två kossor. För att dryga ut kassan plockade familjen bär och Janne tillverkade kvastar för att kunna sälja. Kvastarna tillverkades av skaft och björkris och materialet fanns utanför husknuten.

Drygt en dag i veckan, tidigt på morgonen vid fyratiden, ordnade Janne med sin häst och vagn för att fara in till Olskroken och sälja sina kvastar och bär. Det var rätt dammigt på grusvägarna in till staden. För att inte glidlagren i hjulen skulle torka slängde han på sniglar som smörjmedel. Sniglarna hade han samlat på sig i ett etui som han hade med sig för just det ändamålet. Stundtals åkte han med hästen, men för det mesta gick han bredvid. När Janne var vid Olskrokstorget och fått in lite pengar vid försäljningen köpte han sådant som de inte hade hemma på torpet. Det kunde vara socker, mjöl och kaffe. En gång om året köpte han en tunna med saltad sill som höll i ett helt år. På torpet hade de god tillgång till ägg, lingon och kött så tillsammans utgjorde basen i familjens kosthållning.

Familjen Johansson bodde i den gamla stugan vid Skallsjö fram till 1900 då de byggde en ny. Huset var av typen ”stärphus” och byggdes troligtvis av material som tagits fram av sågverket som låg i närheten. Det fanns ett litet fönsterlöst loft i huset. I köket fanns en stor spis som också fungerade som centralvärme. I rummet bredvid köket fanns en liten lucka till källaren där potatis och socker förvarades.

Jannes fru Sofia led på äldre dagar av ledgångsreumatism. Hon hade svår värk och gick bort 1923 i en ålder av 79 år. Janne var då gammal och behövde hjälp hemma. Hans dotter Fina flyttade hem för att ta hand om honom. Han levde fram till 1936 och blev 92 år gammal. Dottern Hulda flyttade in i huset och senare köpte den andra dottern Hilma det.

Janne var en glad person som gärna dansade och berättade historier. Barnbarnet Stig minns sin morfar med värme. På 1930-talet kom en Filosofie licentiater från ett institut på Göteborgs universitet flera somrar i rad och intervjuade Janne. Stig, som var i sjuårsåldern, gillade honom för han fick en 25-öring om han sjöng. Intervjuaren skrev febrilt medan Janne satt på träsoffan och berättade om hur det var förr i tiden. Tyvärr är det ingen som vet vad som hände med anteckningarna.

Varulv

Källa: https://sok.folke.isof.se/arkivfiler/publik/Goteborg/skriftligt/ifgh/ifgh_02000-02099/ifgh02098.pdf

Trollpackor kunde göra en karl till varulv, då fick han ”springa varg”. Han såg ut som en varg då. ”Du är riktigt en varulv” säger folk än idag.

Barnrim

År 1930

Källa: https://sok.folke.isof.se/arkivfiler/publik/Goteborg/skriftligt/ifgh/ifgh_02000-02099/ifgh02098.pdf

Tummelopp, slickepott, långeman, herre häst, lelle Petter gryta.

eller: Tummetott, slickepott, långeman, va vell han, lelle Petter på värret.

Jättar

Källa: https://folke.isof.se/records/ifgh02370_199158

Ute i Halland i Loberget där bodde en jätte Lobergsgubben. Så hade hustrur fått barn på stället inte, å så ja boer, att di skulle be jätten på dopkalas, nå, så hade boer en dräng, så gök hen te jätten å sa att den skulle komma på gästabud, å sånär han ba jätten, så fråga han, vecka som skulle komma å då sa hen att trumslagaren er boen, men då sa jätten: Då lär ja näppeligen å komma fö ja va ute härom den, å då kom han i slo låt å mej ena ti tromstecka, mer ätter har or så höggeli, så har ba mä, så ska ler få i hedeli faddergåva”. å så fick drängen en en säck, å Lobergsgubben öste i pengar, så fråga han drängen om han hade sett åon, som hade gett när hen hade öst i en slant, å då så sa drängen ”Är han ja allt sett den som han gett