Är det något jag gillar är det när nutida händelser kan kopplas till den egna släkthistorien. Att berätta sin egen släkthistoria med utgångspunkt i vardagliga betraktelser är ett effektivt sätt att få andra intresserade också.
När jag skrev min släktbok Härkomst – en släktbiografisk skiss hade jag en berättelse som bara måste bli skriven. Boken tog form under 2014 för att färdigställas den senare delen av 2015. Under denna tid hade jag en cykelväg till jobbet som hade många trådar till den egna släkthistorien – både på mammas och pappas sida släkten. Därför skrev jag texten som en av de inledande delarna av boken för att visa upp båda delar av min släkt. Numera har både jag och jobbet flyttat.
Det var något jag hade funderat en del på innan boken också. Är det verkligen intressant för den ena sidan släkten att läsa om den andras? Jag övervägde att göra två böcker – en för varje släktgren, men till slut landade jag i att det här är min bok. Då ansträngde jag mig istället för att integrera de olika släkterna i ämnen för att öka den allmänna intressenivån. Skrev jag om båtar fick allas båtar vara med, som exempel.
Nu är det långt ifrån alla som kan berätta en släkthistoria från cykelvägen till jobbet. Se snarare texten som ett exempel där det går att berätta med en röd tråd i geografisk nutid till olika tid och rum utan att det nödvändigtvis behöver bli rörigt.
Släkthistorien från cykeln
Text ursprungligen publicerad i min släktbok ”Härkomst – en släktbiografist skiss” 2015.
Att cykla från min lägenhet i Munkebäck, Göteborg till mitt jobb på Essity i Mölndal är som att resa i en snabbversion av min släkthistoria. Det tar lite drygt 45 minuter att cykla de 14 kilometerna som turen motsvarar. På vägen hinner jag passera otaliga platser som varit viktiga för mina förfäder. En del kunskaper om min cykelväg har dykt upp under arbetet med boken. Jag hade ingen aning om att farfar Lennart var springpojke vid en speceriaffär i Bö, Örgryte. Det ligger nära Sankt Sigfrids plan där jag får vänta på grönt ljus varje dag eftersom signalen sällan anpassats efter min ankomst. Även om jag vid Sankt Sigfrids plan redan har cyklat fyra kilometer är det där min släkthistoria börjar. Stora delar av min väg till jobbet delar jag därmed med farfar när han var springpojk för åttio år sedan. Fast han kanske hade en något kortare väg på andra sidan Mölndalsån som inte finns idag eftersom motorvägen går där.
Örgryte, närmare bestämt Skår, var den första anhalten för Sara Magnusdotter (f. 1851 i Sanne) som inflyttade till Göteborg under den senare hälften av 1800-talet. Där träffade hon Karl Adolf Johansson (f. 1850 i Örgryte) som hon fick flera barn med. En av dem var Karl August (f. 1875 i Örgryte) som senare fick dottern Daga Haglund (f. 1911 i Örgryte) som växte upp i Krokslätt. Det är hennes pulkabacke som är nästa stopp på cykelresan till jobbet. I Kallebäck åkte hon och hennes syskon om vintrarna om och om igen i den långa Kallebäcksbacken. Idag är det en väldigt trafikerad knutpunkt och jag måste alltid höja volymen på min ljudbok för att kunna höra något när jag rullar på bron över motorvägen.
Daga växte upp i Hugodal som låg nära Lisebergs ingång. Det ligger i närheten av den korsning där jag svänger vänster efter att ha cyklat över Mölndalsån. På 1800- och 1900-talet var stränderna till Mölndalsån fulla av industrier där flera förfäder har arbetat. Karl August var förman på Almedahls textilfabrik. Bara några hundra meter bort, där ICA Maxi idag ligger, låg Wezäta Melins tryckeri där Birgit Karlsson och Margit Johansson (f. 1909 i Örgryte) arbetade. Birgit och jag delade väg till jobbet längs med hela Mölndalsvägen – fast åt olika håll så klart.
Det blåser alltid motvind på Mölndalsvägen. Jag tycker att bland det värsta som finns är att cykla på Mölndalsvägen en kall vårdag med den vanliga motvinden i kulingstyrka isande piskandes i ansiktet. Det är i sådana stunder tankarna vandrar iväg på samme Karl Adolf som föddes och levde i Skår. Han var den 18 juni 1907 på arbete i Krokslätt och dog i en arbetsolycka. Exakt var någonstans kan det ha varit och vad var det som egentligen hände? Blev han ihjälsparkad av en häst som släkthistorien säger eller ramlade han ner från en stolpe som det verkar stå i dödsboken? Om det ligger sanning i båda alternativen – hur kan en sådan olycka då sett ut? Tänk om jag cyklar förbi olycksplatsen varje dag utan att veta om det…
Efter att ha passerat kommungränsen in till Mölndal börjar Höglundshistorien ta allt större plats. När jag kommer fram till Vänortsgatan svänger jag till höger. Där bodde farmor och farfar under sina tidiga år i äktenskapet. Pappa föddes där. Det är en lång uppförsbacke framför mig när jag kommit så långt. Från Hagåkersgatan har jag många egna minnen: Där till vänster på Torallastigen har jag tillbringat många timmar i källarlokalen i Mölndals AIK:s klubbstuga. Till höger uppe på Safjället har jag spenderat många ansträngande timmar i löpspåret under uppbyggnadssäsongen. Någon vårserieetapp i orientering har också gått av stapeln där.
Väl upp för backen svänger jag över mot Bifrost. Där är jag själv född, men det kommer jag inte ihåg så mycket ifrån. Mina minnen från Axgatan är kopplade till att farmor bodde där när jag var liten. Det är innegårdens lekplats och doften av kanelbullar som jag förknippar det området med. Varje morgon känner jag mig märkligt hemma när jag cyklar på cykelbanan i Bifrost och passerar lägenheten som jag tillbringade mina första två år i.
Inte långt därifrån ligger Fässbergs kyrkogård. Jag cyklar längs med den och sneglar ut över kyrkogården. Då brukar jag ägna farmors mamma några tankar. Signe Bergius (f. 1899 i Ale-Skövde) och hennes dotter Gullan Karlsson (f. 1925 i Fässberg) begravdes på kyrkogården på 1930-talet. Deras gravar finns inte kvar, men låg uppe vid skogsbrynet. Vägen går rätt snabbt att cykla och snart är jag framme vid Pedagogen. Där studerade mamma till förskolelärare när jag föddes och pappa till lärare på 1990-talet. Kanske är det pappas promenader på kyrkogården innan jag skulle ammas i föreläsningspausen som gör att jag känner mig lite mer hemma i det här området?
Med Pedagogen, eller Pedagogen Park som det numera heter, på min vänstra sida håller jag i tanken redan på att svänga höger. Där händer det ibland att jag kommer och tänka på farmor och Birgit. Det är nämligen den gamle bonden Anderssons ägor som man ser i den korsningen. Nu är det enstaka mindre industribyggnader som ligger där, men det syns helt klart att det har varit ängar och åkrar där tidigare. Farmor har berättat hur hon och Birgit under krigsåren arbetade på just den åkern med rovorna för lite mjölk och några kronor. Barnen fick arbeta medan de vuxna männen låg i krigsberedskap.
Just vid bonden Anderssons ägor brukar jag vara rätt trött på att cykla och vill bara komma fram till jobbet. Efter en uppförsbacke till ser jag snart också den stora bruna byggnaden som är min arbetsplats. Om det är en cykelväg i släkthistoriens tecken är det lite roligt i sammanhanget att jag har hamnat på ett pappersföretag. Visseligen inte tillverkare av samma typ av papper, men ändå. I min roll måste jag ha koll på kollektivavtalet mellan Skogsindustrierna och Pappers. Samma kollektivavtal som mina förfäder på Pappers avdelning 63 var med och arbetade fram på tidigt 1900-tal. Som arbetsgivarrepresentant kan jag konstatera att de lade grunden för ett bra avtal.
På eftermiddagen när jag sedan ska cykla hem igen händer det att jag varierar cykelvägen. Ibland väljer jag att cykla så att jag får en glimt av Åby Friidrott om jag är på det humöret. Även om det känns hemvant att cykla den här sträckan, trots att jag inte gjort det så länge, ska det bli skönt den dagen då vi flyttar in till det nybyggda Essity-huset ovanför spårvagnsvändplatsen vid Mölndalsbro. Bara ett stenkast från Papyrus område.
