Dagens väderprognos sa på förhand ösregn hela dagen. Därför bestämde vi igår kväll att det skulle bli en renoveringsdag hemma i huset. Det innebär att jag har i uppdrag att lämna huset med barnen så att det går att jobba ostört. Eftersom vi har gjort många av de vanliga utflykterna i år i detta syfte ansträngde jag mig att hitta något nytt. Valet föll på Bohusläns Museum i Uddevalla.

I somras öppnade Bohusläns Museum avdelningen Hej Havet! för barn. Jag läste på hemsidan och tänkte att det får duga en regnig dag. Döm av min förvåning när jag hittar den finaste lekplats vi har besökt på mycket länge! Båda barnen var stormförtjusta och vi tillbringade ovanligt lång tid på lekdelen i museet. 

När jag körde in till Uddevalla satt jag i mina egna tankar och missade avfarten. Den äldsta dottern konstaterade ”Men var stor stan är!” när jag körde omvägen till muséet. Konversationen var igång och jag passade på att berätta att hennes släktingar kommer från Uddevalla långt bak i tiden. En man var Kofferdikapten på ett skepp. Den upplysningen verkade vara uppskattad och ett yrke som gick att förstå. 

Sedan försökte jag bygga vidare på att kaptenens familj på håll också var släkt med familjen som byggde vårt hus. Det resonemanget intresserade, men var för komplicerat för att förstå. Jag ångrar att jag inte bara höll det enkelt på kaptensnivå nu när jag ändå hade hennes intresse och uppmärksamhet. 

Josef Andersson och Karin Nilsdotter

Jag har en släktforskningsutmaning som stressar mig lite. Det är den typen av stress ”tänk om jag forskat fel?!”. Det hela grundar sig i den morfars farmors Anna Karolina Hansens (f. 1875 i Göteborgs Domkyrkoförsamling) svårforskade släkt. Anna var hustru till Adolf Simon Svensson (f. 1876 i Klövedal) som jag skrivit mycket om i sommar. 

Annas släkt skulle jag vilja lära mig mer om. Hennes mamma Amalia Rosalia Andersson (f. 1837 i Göteborgs Karl Johan) var en kvinna som är svår att följa i kyrkböckerna. Hur hon hamnade i Norge och träffade norrmannen och snickaren Lars Hansen (f. 1839 i Gjerdrum, Norge) är för mig en gåta. Lars och Amalia Rosalia fick fyra barn tillsammans, två i Norge och två i Sverige, innan Lars försvinner.

Om Lars försvinnande är frivilligt eller inte vet jag inte och inte heller var han sedan dör. Lars Hansen och hans anfäder har jag inte lyckats verifiera med DNA-släktforskning än. Amalia Rosalia lämnar in en skilsmässoansökan vilken beviljas. Detta historiska dokument har jag lyckats få fram från domböckerna. Amalia Rosalia gifter om sig med Lars kollega Olle Peter Holmberg (f. 1853 i Romelanda). 

Amalia Rosalias föräldrar är Nils Andersson och Christina Eleonora Samuelsdotter Retz (f. 1804 i Uddevalla). Det var Christina Eleonoras pappa Samuel Fredrich Retz (f. 1777 i Uddevalla) som var Kofferdikapten. Amalia Rosalias pappas identitet är mitt stressmoment. Jag har tidigt i min forskning tolkat Nils Andersson som den Nils som föddes i Stenkyrka på Tjörn den 6 oktober 1793. Det innebär att hans föräldrar är Josef Andersson (f. 1766 i Stenkyrka) och Karin Nilsdotter (f. 1775 i Stenkyrka).

Problemet är Nils namn. Han borde heta Josefsson i efternamn, men står i Karl Johans husförhörslängder som Andersson. Det verkar som han byter namn från Josefsson till Andersson när familjen flyttar från Uddevalla till Göteborg. Det verkar otroligt, men hur jag än kontrollerar kyrkböckerna kommer jag till den slutsatsen. Fast det ligger ändå där och gnager – är det samma Nils?

Till saken hör att Josef Andersson och Karin Nilsdotter är DNA-bekräftade anor till mig. Jag har många DNA-kusiner som går till detta par. Nils Josefsson / Anderssons liv är ett fall som jag skulle behöva att en riktigt duktig släktforskare tittar på. Vad är det som händer i kyrkböckerna egentligen? Har Christina Eleonora Retz två män som heter Nils och råkar vara styrman och båtsskeppare? Jag har satt upp frågan på mina parkerade släktforskningsfrågor att titta närmre på vid tillfälle. 

Hej Havet!

För en kort stund fick jag upp barnen på övervåningen. Jag tänkte att det skulle vara kul att se hela museet nu när vi ändå var där. Barnen trodde att övervåningen också var en lekplats, så jag hann få panik både en och två gånger över hur vårdslöst de tog sig fram. Jag bestämde mig för att åka tillbaka och utforska mer i sällskap med en annan vuxen. 

Bohusläns karta var det enda som barnen uppskattade på övervåningen i Bohusläns Museum i Uddevalla.

Jag vet inte om det är min korta berättelse om Samuel Friedrich Retz som var kapten eller miljön som barnen är i, men de leker att de är kaptener. ”Skepp O’hoj!” och ”Jag är kaptenen!” leker de båda två, fast främst den yngsta. Hej Havet! får högsta möjliga betyg av barn och vuxna. Miljöerna i de små rummen är helt fantastiska. Jag är glad att vi har ytterligare ett alternativ till utflykt när det ska renoveras här hemma.