Berättande, eller rättare sagt släktberättande, är något som har vuxit fram som en passion – hand i hand med släktforskningsintresset. Jag ser det som min uppgift att göra släkthistorien tillgänglig för den som inte är lika intresserad av släktforskning. Vill du få inspiration till att göra släkthistorien mer tillgänglig och väcka ett historieintresse hos barn i din närhet?
Min väg till släkthistoria för barn
”Här gick jag i skolan när jag var liten.” sa mamma varje sommar då vi passerade den gamla skolbyggnaden ute i västra Göteborg så vi skulle åka till Saltholmen för att ta färjan ut till Knarrholmen. Det ingick i sommarlovsrutinen. Kanske lite tjatigt med tiden, men samtidigt härligt förutsägbart.
Jag har alltid älskat de där små inblickarna till en svunnen tid då släktingar berättat en anekdot från förr. Oftast har de varit korta och rätt intetsägande för den oinvigde, men jag har gjort det till min uppgift att samla på dessa små historier. Vid två tillfällen har jag tagit det så långt att jag har skrivit en bok för att sätta historierna i sitt sammanhang.
Den första boken om egna släkten ”Härkomst – en släktbiografisk skiss” värkte jag fram under 14 månader, medan den andra med berättelser från min mans mormor och morfars liv ”Jag ska säga dig…” skrevs i bara farten. Jag såg dessa två böcker som ett examensprov för min släktforskning. Om jag redovisade allt jag hade kommit fram till, på ett snyggt och lättillgängligt sätt, skulle mitt släktforskande ha kommit i mål. Tänkt så fel jag hade!
Peter Sjölunds sommarprat 2021 ändrade på den saken. Han fick mig att DNA-testa mig och väckte därmed mitt slumrande släktforskningsintresse vid liv. Jag insåg hur mycket jag hade saknat släktforskningen och nu hade jag fått ett helt nytt verktyg i mina händer. Tänk om det går att hitta min farmors fars okände fader? Jag var för nyfiken för att låta bli att testa.
Med tiden insåg jag att det inte bara var släktforskningen jag saknat utan även skrivandet. Min farmors syssling, tillika DNA-kusin, Kjell tyckte att jag skulle göra ett försök att skriva en artikel till medlemstidningen Värmlandsrötter. Lättuppmuntrad som jag var skrev jag en artikel. Den blev aldrig publicerad i tidningen, men blev så småningom mitt första inlägg i släktforskningsbloggen. Det var så roligt att få skriva igen!
En utmaning jag har burit med mig enda sedan jag började släktforska är hur jag ska få andra intresserade av resultatet. Min släkt var måttligt intresserad när jag presenterade torparsonen Anders Andersson (f. 1849 i Hol). ”Det är bara en massa namn!” fick jag höra när jag rabblade upp hans anfäder Anders Svensson, Britta Nilsdotter osv. Idag kan jag förstå dom – jag valde inte den roligaste berättarformen. Ändå fortsatte jag envist att redovisa på samma sätt under tre år under varje släktmiddag.
Berättandet, eller rättare sagt släktberättandet, är en passion lika mycket som släktforskningen. Jag vill uppmuntra till ett generationsöverskridande berättande och göra barn intresserade av historia i allmänhet och den egna släkthistorien i synnerhet. Mina egna barn får ständigt ta del av nya försök att göra släkthistorien levande.
