Text publicerad i Föreningen Orust Släktforskares medlemstidning ”Släktlänken” i nummer 2025-2.
Kartongen är helt mjuk av fukt och faller nästan isär när jag drar fram den i ljuset från krypgrundsutrymmet. Jag vet inte vilken låda det är i ordningen, men jag har redan fyllt upp en 30 kubiks container och hunnit med ett antal vändor till Månsemyrs återvinningscentral. Tempot har varit högt för det är ett helt hem som ska tömmas. Dagens arbetspass hastigt tog slut när jag börjar bläddra bland dokumenten. Pulsen höjs en nivå då mitt släktforskarhjärta bultar allt snabbare. Med fågelkvitter i bakgrunden tar jag ut allt i vårsolen och börjar granska materialet närmare. Jag har hittat en skatt!
Hur hamnade jag här? Det korta svaret är att min man och jag köpte grannens hus efter att han hastigt gått bort i julas. Det lite längre är att vi hamnade i Svineviken efter flera års letande efter sommarställe. Vi hade tillbringat flera somrar upp och ner för kusten i vår lilla Sunwind 26:a och alltid andäktigt passerat Koljöfjorden dramatiska landskap på hemvägen. När det visat sig att äldsta dottern inte gillade båten var gården i Svineviken precis det vi letat efter. Efter att ha tagit oss igenom första vinterns covid-19 alla utmaningar var valet enkelt. Det resterande flyttlasset bar av mot Orust. Kärleken till släktforskningen kom dock långt innan dess. Det var strax efter millenniumskiftet som den tog mig i sitt grepp under gymnasiet och bara lättat på det i enstaka perioder.
Eftersom jag forskat på den familj på 1880-talet som byggde huset vi bor i kunde jag lätt orientera mig i en hel del av de dokument som jag hittat i huset. Jag var helt lyrisk när jag hittade en tidig bild av vårt hus med hela familjen framför. Det material som låg i just den här kartongen kunde jag först inte begripa. Det var artiklar om ett mystiskt försvinnande i Portland, Kalifornien, vykort från en restaurang i San Francisco och artiklar om ett skepp som förlist utanför Englands kust. Jag läste breven och tittade på bilderna, men kunde inte förstå hur lådan hamnat i krypgrunden. Det fanns dock tillräckligt med uppgifter bland dokumenten för att jag skulle kunna ta reda på mer i kyrkböckerna.
Anders Niklasson (f. 1860 i Röra) och Emelia Josefina Andersdotter (f. 1862 i Röra) framför deras hus i Svineviken.
Efter några minuter bland kyrkböckerna har lyckades jag lokalisera fem personer i en syskonskara bland dokumenten. När jag såg föräldrarnas namn förstod jag hur det hänger ihop. Johan Axel Anderssons (f. 1857 i Långelanda) och Albertina Kristina Olsdotters (f. 1858 i Långelanda) son Oskar Elander Johansson (1895 i Långelanda) gifte sig med Svinevikstösen Ada Leontina Andersson (f. 1901 i Röra). Det är deras släktdokument som nu hamnat i min ägo. Den insikten gör det enklare för mig att dela upp alla släktdokumenten i två högar – en tillhörande Långelandasläkten och en Rörasläkten. Rörasläkten har jag ett eget intresse av eftersom mycket berör gården som vi bor i.
Det är fler dokument som gör att man kommer nära familjen Johansson. Johan Axel och Albertina Kristinas bibel från 1880-talet finns bevarad. Där har de skrivit upp alla sina barns födelser:
- Jenny Alfrida Johansson, 1881-06-20, död 1973-04-30 i Röra
- Anders* Olof Johansson, född 1883-03-26, död 1922 i Portland
- Karl* Albert Johansson, född 1884-12-11
- Ivar Alban Johansson, född 1886-12-17, död 1910-12-06
- John* Edvin Albin Johansson, född 1888-02-01
- Axel Hilding* Johansson, född 1890-01-04, död 1950-06-25 i Jörlanda
- Ingrid* Amalia Johansson, född 1892-01-19, död 1958-10-03 i Stockholm
- Olga* Emilia Johansson, född 1894-04-01, död 1978-07-27 i Karlshamn
- Oskar* Elander Johansson, född 1895-08-19, död 1984-06-20 i Röra
- Agda* Karolina Johansson, född 1899-10-11, död 1976-06-12
Sönerna hamnar alla på sjön som sjömän och syskonskaran skingras världen över. I huset hittar jag tre gigantiskt stora snäckor. När jag bläddrar bland hälsningar från Buenos Aires kan jag inte låta bli att undra över om det kan tänkas vara souvenirer från dessa resor? Syskonen Ingrid (f. 1892 i Långelanda), Karl (f. 1884 i Långelanda), eller Charles som han kallar sig när han skriver från San Francisco, var regelbundna brevskrivare till sin syster Olga (f. 1894 i Långelanda ) i Hagen, Långelanda. Utifrån vad de skriver förstår jag att det är många brev som saknas i den lilla samling som jag har. Trots det långa avstånden syskonen emellan, eller kanske tack vare, håller de kontakten genom åren. Charles startade en restaurang i San Francisco tillsammans med sin svägerska Frida Sofia Sjögren (f. 1888 i Katarina, Stockholm). Det verkar som om flera av syskonen dött utan att ha fått barn.
Det är något gripande med Långelandamaterialet som gör att jag inte nöjer mig med att dela upp det. Det är framförallt försvinnandet av steward A. Johnson som intresserar mig. Att han är försvunnen är ett faktum och tidigt spekuleras det om att det rör sig om ett mord. Ingenstans kan jag dock läsa att en kropp är återfunnen. En amerikansk artikel och en notis samt en artikel publicerad i Göteborgs Dagblad beskriver händelsen ingående. Förresten, vad är Göteborgs Dagblad? Det har jag aldrig hört talas om tidigare. Wikipedia berättar för mig att det var en Göteborgsbaserad tidning aktiv mellan 1918 till 1923. Den artikel som beskriver försvinnandet från november 1922.
Det går att läsa bland artiklarna att Anders Johansson var skeppsteward på ångaren ”Buenos Aires”. Han försvann under mystiska omständigheter i hamnen i Portland, Kalifornien i början av oktober 1922. Han var född 1883 i Svanesund och inskriven i Göteborgs sjömanshus. Anders engagerade sig i fackföreningen ”Nya Stewardföreningen” som hade sitt kontor i Göteborg. Det var ”Nya Stewardföreningen” som engagerade sig i att ta reda på vad som hänt deras aktiva medlem Anders. Han tycks ha varit en sparsam person som satte in sitt sparkapital på bank i Göteborg.
Anders hade planer för framtiden. Hans fru Frida Sjögren, född i Stockholm, hade redan etablerat sig San Franciscos hotellbranschen med hjälp av Karl ”Charles” Johansson. Anders och Karl var både mönstrade på ”Buones Aires”. Charles var förstekock ombord och hade börjat etablera en restaurang vid svägerskans hotell. Bland dokumenten finns det vykort från restaurangen, som i mitt tycke ser rätt trevlig ut. Anders hade tänkt att ansluta sig till hotell- och restaurangverksamheten i San Fransisco, men han hann aldrig göra det.
Artikeln i Göteborgs Dagblad ger rum för ett tolkningsutrymme som vi inte hade sett i dagens nyhetsrapportering. Det beskrivs hur änkan Frida kontaktar banken i Sverige för att ta ut Anders pengar eftersom han omkommit genom drunknad. Han ska enligt hennes beskrivning ramlat mellan relingen och kajkanten och omkommit. Frida vill att banken förbereder ett uttag om 400 dollar från Anders bankkonto. I nästa andetag beskrivs hur omständigheterna kring döden är mer anmärkningsvärda och att man misstänker mord. Den ingående beskrivningen om att Frida och hennes svåger Karl bedriver verksamhet ihop, att Karl var förstekock vid färden då Anders försvann och att Anders försvunnit under mystiska omständigheter där hans ekonomiska framgång lyfts fram får mig att undra om tidningen vill spekulera i ett triangeldrama öppet eller om de bara är klantiga i hur de byggt upp artikeln. Snyggt är det inte i vilket fall som helst.
Som den enda som är släktforskningsintresserad i min egen släkt är det jag som förvaltar alla släktdokument. I det egna släktarkivet finns allt från brev, bouppteckningar, betyg, biblar, bilder, köpekontrakt, anställningskontrakt och mycket mer. Det tar en hel del plats och arkivet har vuxit mycket under de dryga tjugo år som jag släktforskat. Att slänga historiska dokument skulle aldrig falla mig in. Jag kände starkt att jag vill att det material jag hittat behövde hamna i rätta händer. Först annonserade jag i en Facebookgrupp där jag hoppades få napp, men då det misslyckats började jag med mer uppsökande verksamhet genom att kontakta personer som lagt upp släktträd med berörda personer på släktforskningssidor på internet. Efter några försök fick jag napp!
När jag träffade ättlingen till Johan Axel och Albertina Kristina hoppades jag få svar på vad som hänt Anders Johansson från Långelanda. Jag förstod snart att Anders Johanssons försvinnande gett upphov till ett tomrum som ekar även hundra år senare. Anders dök aldrig upp igen – varken död eller levande. Det var med en viss lättnad jag lämnade över dokumenten där de nu hör hemma. En liten återrapport senare på sommaren visade sig att en ny generation med Orust-anor fått upp ögonen för de gamla historierna. Den nyheten gjorde allt värt besväret! Kanske en ny släktforskare har skapats?
