Blogg

Boktips: Tell Me a Story – Sharing Stories to Enrich Your Child’s World

I boken Tell Me a Story – Sharing Stories to Enrich Your Child’s World (Oxfors University Press, 2013) riktar sig Elaine Reese direkt till föräldrar med praktisk hjälp att börja berätta släkthistoria för barnen. Eller kanske inte berätta i traditionell mening (storytelling) utan mer hur man tillsammans kan skapa en berättelse genom att prata med varandra (story sharing). Det går att lägga grunden för detta i mycket tidig ålder, redan 1-3 år.

Två uppenbara saker ett småbarn behöver klara av är att lära sig gå och prata. Det behöver inte nödvändigtvis ske i den ordningen. Att berätta historier är inte på något sätt avgörande för den fysiska utvecklingen. Däremot finns det många fördelar med att berätta, eller dela, berättelser medan man går. Det hävdar Elaine Reese i sitt första kapitel, som riktar sig till att dela berättelser med 1-3-åringar, i boken Tell Me a Story.

När jag först läste detta kapitel tyckte jag det var synd att jag missat så många möjligheter till släkthistoriskt berättande redan för mina barn. Efter att ha funderat en stund inser jag att oavsett om jag gått miste till chanser för släkthistoriskt berättande har jag ändå lagt en bra grund. Jag tycker språk och lärande är viktigt och varianter av de många tips som Elaine Reese delar med sig av har jag tillämpat utan att veta om den positiva vetenskapliga orsaken bakom.

Prata mycket och med varierat språk

I boken Tell Me a Story är tidig språkutveckling en röd tråd vilket är naturligt eftersom det är Elaine Reese forskningsområde. Hon menar att en viktig faktor för tidig språkutveckling är att prata mycket med barnen. Det handlar lika mycket om hur man pratar med barnen. Föräldrar som använder brett vokabulär och uttrycker samma sak med olika tempus har stor positiv påverkan på sina barns språkutveckling.

Varken min man eller jag har anpassat vårt språk särskilt mycket för barnen. Jag svär visserligen betydligt mer sällan idag, men bortsett från det har jag pratat på som vanligt. Med första barnet tror jag att jag försökte förenkla mitt språk något, men slutade rätt snabbt. Jag kände mig för dum själv. Båda barnen har börjat prata tidigt och har stort ordförråd, så jag har inte reflekterat mer över det. Däremot fick jag en aha-upplevelse i somras när 5-åringen började ställa frågor om vad ord jag använder betyder. Jag trodde att hon förstod det mesta av vad jag sa, men detta blev en ögonöppnare. Efter det gjorde vi en överenskommelse om att hon alltid ska säga till när hon inte förstår ett ord. Det gör hon och det har varit både förvånande vilka ord hon undrar över, men också roligt eftersom jag uppskattar hennes intresse och samtalet.

Prata om det barnet tittar på

Något som, enligt Elaine Reese, har stor positiv påverkan på hur snabbt språkutvecklingen sker handlar om att man som vuxen observerar vad barnet tittar på och pratar om det. Detta är ett effektivt sätt att snabbt öka på ordförrådet hos barnet. Fenomenet kallas Joint Attention eller Shared Attention, något som jag på svenska tolkar som gemensam uppmärksamhet.

Den form för släkthistoriskt berättande jag uppskattar mest är släkthistoriska utflykter. Dels för att jag gör något med barnen och det blir till vår egen stund, men även för att det är lättare att berätta när man är ute i den vackra naturen i anslutning till det jag vill berätta om. Jag inser att jag har försökt uppnå gemensam uppmärksamhet, men inte alltid lyckats med det. Nu när jag är medveten om det ska jag anstränga mig mer inför kommande släkthistoriska utflykter att hitta sådana tillfällen.

Från i somras minns jag särskilt ett tillfälle där gemensam uppmärksamhet uppstod. Det var när vi drack kaffe vid en utsiktsplats vid Smögen som vår uppmärksamhet riktades till de stenhuggna klipporna i skärgården. Det gav mig tillfälle att berätta om barnens anfader Adolf Simon Svensson (f. 1876 i Klövedal) som under en period var stenhuggare i Hunnebostrand alldeles i närheten. Elaine Reese menar att detta ökar sannolikheten enormt att barnet ska komma ihåg det man pratar om. Jag har inte märkt att just denna släkthistoriska berättelse har fastnat särskilt hos barnen, men det ska bli intressant att se om de minns något om vi åker dit igen.

Medvetet berättande

En annan förklaring till att berätta historier tycks fungera bättre för tidig språkinlärning är, enligt Elaine Reese, att den som berättar oftast använder ”bättre kvalitet” på sitt språk än vid prat om exempelvis vardagliga händelser. Man anstränger sig alltså lite extra när man berättar något som betyder något för en som man vill att barnet ska förstå. Detta är också anledningen till att läsa sagor fungerar bra för språkutveckling eftersom ett varierat språk redan finns tillgängligt i sagan.

Att barnet får ett språk påverkar hur det tänker och uppfattar världen. Genom att dela berättelser ökar inte bara ordförrådet utan även de sociala och emotionella förmågorna. Från tidig ålder underlättar språk att bygga vänskapsrelationer. Elaine Reese menar att barn med förmåga att uttrycka sina känslor med ord också har högre grad av självbehärskade.

Berättelser som 1-3-åringar kan förstå och berätta

Elaine Reese förklarar i sin bok Tell Me a Story hur 1-3-åringar är mindre bra på att ta till sig traditionellt läsande om man bara läser en saga rätt upp och ner. Lärandet sker i dialogen, genom att prata om vad det är ni läser tillsammans. Få barn som är så här unga har koncentrationsförmåga nog att lyssna och förstå en bok utan denna bryta ner berättelsen genom att prata om den. De kan inte hantera monologer särskilt väl. För ett lyckat berättande för så här små barn behöver sagan vara mycket interaktiv.

Många barn i 1-3 års åldern gillar att prata om sig själv. Detta är något som Elaine Reese menar på att man kan nyttja för effektivt berättande. Att prata om sådant barnet gjort under dagen har stor positiv effekt.

Nu i december har min snart 3-åring gått in i vad jag tror är en utvecklingsfas som är väldigt intressant. Hon berättar massor av saker som vi har gjort tidigare under året. Minnet är imponerande och så också det språk hon använder. Varje gång hon ska berätta något börjar hon: ”Mamma, kommer du ihåg när…” och så kommer något som har hänt eller som vi gjort tillsammans. Några av händelserna som återkommer har jag fångat här på bloggen.

”Mamma, kommer du ihåg när vi var på farbrors jobb och jag åt glass med många färger?” om besöket på Öppet Varv och Hallberg-Rassy i Ellös där jag berättade om släktens båtbyggare.

”Mamma, kommer du ihåg när vi var på lekplatsen Havet?” om utställningen ”Hej Havet” på Bohusläns Museum där jag berättade om kaptener från släkten.

”Mamma, kommer du ihåg när vi var på kyrkogården och var på kalas?” om det nyligen inträffade besöket på Kikås kyrkogård.

”Mamma, kommer du ihåg när vi åkte gul färja?” om när hon åkte till Havets hus i Lysekil. Jag får rätta henne och säga att jag var inte med den gången, men att vi åkte gul färja när vi åkte till Stenungsund en gång.

”Mamma, kommer du ihåg när vi hoppade i borgen. Kommer du ihåg det?” om hur vi varit på Bohus Fästning. Jag har inte skrivit något blogginlägg om just detta, men vi har gjort två besök till Bohus Fästning i sommar. Barnen tycker det är så roligt att jag bestämt att köpa årskort till 2024.

Jag kan inte minnas att den äldsta dottern hade en sådan tydlig utvecklingsfas där hon gick igenom allt ”större” som hänt några månader tillbaka. Eftersom jag tycker detta är så roligt blir snart 3-åringen mycket uppmuntrad att fortsätta att berätta och minnas, så det hjälper såklart till. Men jag känner mig stärkt i att det kommer mycket gott från både utflykterna och berättandet i sig.

Ingredienser för lyckad berättelse

Kanske har berättandet haft större effekt på snart 3-åringen än vad jag trott. Vad händer om jag börjar anpassa mitt berättande för henne? Här tycker jag Elaine Reese råd kring ingredienser i en lyckad berättelse är jättesvåra att använda.

1. Intressant huvudkaraktär, oftast barnet själv
2. Antingen en händelse eller en scen
3. Poäng med berättelsen
4. Känslor och konflikt

Jag har ännu inte lyckats komponera en berättelse, varken vardaglig eller släkthistorisk, där jag lyckas få med alla dessa ingredienser. Utmaningen är antagen. Kanske jag ska ta hjälp av ChatGPT för att kicka igång tankeverksamheten i rätt riktning…?