Blogg

Boktips: Tell Me a Story – Sharing Stories to Enrich Yoyr Child’s World

Visste du att det finns belägg för att berätta om barnets släkthistoria har många positiva effekter för barnets utveckling? Den som forskat på ämnet heter Elaine Reese och är professor i psykologi med inriktning tidig språkutveckling.

I boken Tell Me a Story – Sharing Stories to Enrich Yoyr Child’s World (Oxfors University Press, 2013) riktar sig Reese direkt till föräldrar med praktisk hjälp att börja berätta släkthistoria för barnen. Eller kanske inte berätta i traditionell mening (storytelling) utan mer hur man tillsammans kan skapa en berättelse genom att prata med varandra (story sharing).

Reese menar på att berättande, gärna om den egna familjen och släkten, har många positiva fördelar. Hennes studie har berättande och språkutveckling studerats hos 50 barn från att de började prata tills de var tonåringar. Man kan med stor fördel alltså dela sin släkthistoria med barn från riktigt ung ålder. Allt som krävs är att barnet har ett språk.

Reese beskriver i sin bok hur man kan börja med berätta sin släkthistoria redan när barnet börjar prata. Genom att använda tekniker som att dela och skapa berättelser tillsammans, snarare än att passivt berätta, främjas språkutvecklingen redan i 1-3 års åldern. De tekniker som man använder redan i denna låga ålder får också positiv effekt på social- och emotionell utveckling i förskoleåldern. För äldre barn bidrar dessa språkfärdigheter även till framgång att läsa och uppnå bra skolresultat. Vad jag också tycker är intressant är att hon beskriver att föräldrar som delar positiva och negativa erfarenheter har barn med, som när de är äldre, bättre självkänsla. De kan också hantera olika svårigheter bättre. 

För att framgångsrikt nå fram med berättelser med släkthistoria till barnet, måste man lägga dom på en nivå som barnet kan förstå. I somras, när jag experimenterade extra mycket med berättande av olika typer av släkthistoria, riktade jag mig främst till 5-åringen. Vid några enstaka tillfällen, så som när vi pratade om yrken som 2,5-åringen kan greppa, deltog hon i berättelsen. Jag har försökt bjuda in henne, men inte så aktivt som jag nu inser att jag hade kunnat göra.

Att tänka på vid berättande för flickor och pojkar

Reese har studerat om det spelar någon roll om man delar berättande med en flicka eller pojke samt om den som berättar är mamma eller pappa. Det visar sig tydligt att mammor och pappor berättar betydligt mer detaljerade berättelser för deras döttrar än för sönerna. Det är också så att flickor i förskoleåldern berättar mer detaljerade berättelser än sina jämnåriga klasskamrater till pojkar. Reese uppmuntrar föräldrar till söner att utmana sig att berätta mer detaljrikt även för sönerna, även om det kan upplevas svårare. Hennes forskning visar nämligen att själva berättandet har lika stor effekt på flickor som pojkar. Det är bara det att pojkar inte får lika mycket berättande till sig. 

För pojkar som inte gillar läsande kan släkthistoriskt berättandet vara ett sätt att språkutveckla och uppmuntra till läsande lite senare i utvecklingen.

Föräldratestade tips

Trots att Tell Me a Story – Sharing Stories to Enrich Yoyr Child’s World är en akademiskt skriven bok tillåter sig Reese att ta med vad hon kallar ”föräldratestade tips”. Det är sådant berättande som verkar fungera i praktisk bemärkelse, men ännu inte är belagt med forskningsresultat. 

Jag uppskattar att föräldrars experimenterande som verkar fungera också har utrymme i boken. Det vore synd att gå miste om tips för sätt att berätta släkthistoria bara för att det ännu inte finns tillräckligt mycket underlag att publicera ett forskningsresultat. Det stärker mig i att fortsätta berätta mina barns släkthistoria på olika sätt.

Reflektion över mitt eget berättande

Eftersom jag har två döttrar, så har jag inte anledning att reflektera över hur olika jag berättar för dom på samma sätt som om de var pojke och flicka. Däremot har jag det senare funderat på i vilken utsträckning jag inkluderar snart 3-åringen i det släkthistoriska berättandet. Jag har tänkt att jag lägger aktiviteterna på 5-åringens nivå för mycket, men efter att ha läst Reeses resultat även om så tidigt släkthistoriskt berättande som för 1-3 åringar lägger jag min oro åt sidan. 

Det jag också behöver ta till mig i mitt släkthistoriska berättandet är att våga prata även om det mindre trevliga. Jag har undvikit samtal om död och krig till exempel och bara berättat positiva berättelser. Nu står det på min utmaningslista att också berätta om de mer tråkiga händelserna. Det känns som en jätteutmaning, så jag ska fundera på hur jag kan göra det på ett sätt som också känns bra för mig.