Blogg

Det kan vara överväldigande att göra personporträtt när man ska berätta släkthistoria. Ett enklare sätt att komma igång är att berätta en historia om en plats, så som ett hus. Då får minnen utrymme och kan sättas i ett sammanhang.

Nedan exempel är ursprungligen publicerat i min egen släktbok Härkomst – en släktbiografisk skiss. Jag har bytt ut namn mot relationer eftersom texten ursprungligen endast var tänkt att publiceras med egna släkten som läsare. Fakta om själva Delbancogatan är hämtade från Lars Gahrns bok Gatunamn i Mölndal.

Det jag gillar med denna typen släkthistoria är att minnen som inte får plats någon annanstans ändå har sin plats i den här typen av berättande. Att intervjua i omgångar för att bygga ihop en sådan här historia är en fördel. Det är först efter några samtal som detaljer som den om ”Scans goda korv” kommer fram – till nöje för både den som minns och den som bygger ihop släkthistorien.

En släkthistoria från ett hus i Mölndal

När Delbancogatan i Mölndal fick sitt namn den 19 maj 1926 såg den inte mycket ut för världen. Det var snarare en stig än en riktig gata. Som namnförslag fanns även Sibiriegatan. Delbanco kan tyckas vara ett konstigt namn, men i sammanhanget är det inte det. På 1800-talet startade Mendel Elias Delbanco upp en oljeslageriverksamhet vid det stora fallet i Kvarnbyn. Hans arbetare fick ett egnahemsområde norr om fallet och det hette Sibirien. Idag är det bara gamla mölndalsbor som håller fast vid det namnet. Alla andra kallar området för Enerbacken.

Familjen Höglund flyttade till på Delbancogatan den 12 december 1960. Lennarts bror Thure hade hört talas om att makarna Bäckman ville flytta till lägenhet. Det var lika ont om lägenheter som hus så Bäckmans och Höglunds gjorde ett byte. Även om huset låg nära händelsernas centrum i Mölndal var det som att flytta ut till landet. Framför huset låg ett dike och en stor äng som följdes av en mindre skog. Det fanns både orre och tjäder i området.

Huset var vid inflyttningen omodernt och var drygt tjugo år gammalt, men i fint skick. Det fanns ett utedass på tomten som man fick använda de första tre åren innan kommunalt vatten drogs in till området. Lennart fick tålmodigt vänta på trappen medan barnen besökte dasset eftersom det kunde vara rätt otäckt för de mindre att gå ut i mörkret. I trädgården låg det travar med ved. Det var genom den förre ägarens kontakter de lyckades få tag i spillved från byggen. Den användes till att elda i källaren när det var dags för tvättning. Det dröjde länge innan tvättmaskinernas intåg i var svenskt hem, så på den här tiden hade alla en eldstad i källaren. Det fanns en egen plats för koppargrytan som man eldade under. Sedan rörde man om tvätten i grytan med en träpåk. Röken gick upp i en rökgång. Platsen för koppargrytan blev senare, när tvättmaskinen var installerad, tillhållet för lutfisken om jularna.

Makarna Höglund arbetade ständigt med huset och trädgården. De satte tidigt sin egen prägel på huset. Ett tag hade de potatisland på den övre delen av terrassen. Det växte riktigt bra och det berodde troligen på att Lennart hade grävt ner skittunnorna som gödsel i marken. Långt senare ordnade äldsta sonen med kusin så att gödsel levererades. På bilen tunnorna kom med stod det reklam för ”Scans goda korv” på sidorna.

Sibirien låg en backig del av Mölndal och tomten bestod av tre terrasser, eller platåer om man så vill. Förutom potatisland planterades fruktträd och blommor. Första våren som familjen tillbringade i huset kunde minstingen inte motstå trädgårdens vackra blommor. Han plockade blomknopparna, men lät stjälken vara kvar. Med åren och familjens intressen skiftade trädgården form. Där potatislandet en gång låg hängde senare en boxningsboll som ena sonen använde för träning. Kvar i marken fanns dock hans lilla fågelbad som han som 10-åring med stort tålamod hamrat ut i bergshällen på eget bevåg.

Bostadsbristen var mycket svår i Mölndal och 1964 byggdes miljonprogramslägenheter på ängen mitt emot huset. Det var roligt för barnen att det hände något i området. Under byggtiden fanns det mycket sprängsten i närheten och barnen lekte gärna där. Det var inte en helt ofarlig miljö. En dag ramlade ena barnet med cykeln och slog upp handen. Än idag har finns ett ärr som påminner om expansionen i Enerbacken. Det stora nybygget var till fördel på flera sätt för familjen på Delbancogatan. Lennart passade på att bygga om muren mot gatan med överblivet material från byggplatsen och resterande murbruk. Uppe vid gränstomten byggde han en eldstad av gatsten där familjen ibland grillade korv. På den sidan tomtgränsen började berget där barnen gillade att leka.

Det var god grannsämja på Delbancogatan. Till höger bodde de vänliga paret Johansson. Till vänster bodde en trevlig, men mer egensinnig man. Från köksfönstret kunde man se de grannarna över gatan tvätta hjulen på bilen efter varje gång de kört den. De var övertygade om att man sparade på däcken om man gjorde det.

Huset hade tre olika fasader under åren familjen bodde i huset. Först var det vitmålad träfasad, men när det blev modernt med eternitplattor hamnade de även på detta hus. Frun i huset gillade dem aldrig och det blev slutligen också tegel som fick klä fasaden. Fler större förändringar i huset hann det bli genom åren. Lennart byggde ett garage och ny trappa samt ett sopnedkast. På garaget blev det en uteplats. På baksidan huset byggdes, efter att utedasset rivits, både ett förråd och ett lusthus. Senare när sonen tog över huset byggde han ett större förråd kombinerat med lekstuga. Då hade även fruktträden hunnit växa till sig. De gav mycket frukt så hästarna i stallet fick ofta smaka på de goda äpplena och päronen.

Huset under utbyggnad av garage och uteplats.

Under tiden familjen bodde i Enerbacken ändrades området mycket. Den största förändringen var så klart de nya lägenheterna. Med dem kom en fin SPAR-butik som hette Thures livs. Det var ett riktigt lyft för området. Det fanns dessutom en tågstation i Ormås med en liten kiosk som var en riktig samlingspunkt för många. Kiosken stängde igen samtidigt som tågstationen lades ner någon gång på 1970-talet. Det var också i dessa trakter som samlingslokalen ”Smockeboet” fanns som ett halvsekel tidigare hade varit platsen för Papyrus fackförenings bildande.

På 1980-talet skedde ett generationsskifte vid huset. En ny generation flyttade in i de välbekanta rummen där nya minnen skulle skapas. Renoveringarna och utbyggnaderna fortsatte. När familjen utökades med ett tredje barn blev huset för litet. I december 1990 flyttade de ut – nästan exakt trettio år efter att Höglunds först satte sina fötter innanför tröskeln.