Blogg

Det är snart två år sedan mitt DNA-resultat kom hos FamilyTreeDNA. Om inte mina högsta DNA-träffar hade varit med Kjell och hans syster (76,1 cM på båda) hade mitt DNA-släktforskningsintresse troligtvis inte vuxit sig lika starkt. Kjell utbildar nämligen i DNA-släktforskning och var oerhört generös med att dela med sig av sin kunskap. Det hjälpte också mycket att tidigt bena ut det största klustret som rör sig om Maria Lovisa Jonasdotters (f. 1870 i Segerstad) värmlandsanor.

Redan när jag DNA-testade mig förstod jag att det skulle bli mycket svårt att hitta Karl Gunnar Karlssons (f. 1890 i Segerstad) okända far. Svårt betyder utmanande och min nyfikenhet var tillräckligt stark för att kavla upp armarna och göra ett försök. Jag insåg ändå att jag behövde bygga kompetens inom området för att lyckas. Dessutom har jag en förkärlek till ordning och reda vilket gjorde att jag snabbt behövde bilda en struktur bland mina DNA-träffar. Jag tycker att min Excelfil för DNA-analyser fortfarande håller hög klass.

Inför letandet efter Karl Gunnar Karlssons okände far lovade jag mig själv att vänta ett år innan jag gav mig i kast med uppgiften på allvar. Allt underlättades av att min pappa, mormor och morfar har varit snälla och DNA-testat sig för min skull. Självklart har jag stött på många DNA-kusiner som jag misstänkte hörde hemma hos en okänd värmländsk far, men säker har jag inte varit. 

Efter nio månader kände jag mig tillräckligt bra på DNA-släktforskning för att vara redo att verkligen göra ett allvarligt försök. Jag byggde släktträd på de två ”Karl-drängar” som befann sig på samma gård Aspberg i Segerstad församling som Maria Lovisa själv gjorde. Ganska så snart kunde jag utesluta en dräng, men hitta ett möjligt anpar på den andra. Jag riktade in sökandet på den mannens anor.

Det bästa som har hänt i jakten på Karl Gunnar Karlssons okände far är att min faster DNA-testade sig. Jag hade redan god struktur i på mina DNA-kusiner och gjort ett stort arbete med att registrera mina värmländska DNA-kusiners släktträd. Ett mönster kring Grumstrakten kunde urskiljas. Hennes DNA-test har verkligen kompletterat min pappas. De har väldigt olika DNA-kusiner från Värmland. Jag tror att pappa har fått mer DNA från Maria Lovisa och min faster mer från den okände fadern.

Jag kan bli lite avundsjuk när jag läser om vilka höga DNA-träffar andra DNA-släktforskare forskar på. Nu vet jag inte hur de genomsnittliga DNA-släktforskarnas förutsättningar ser ut, men för mig är DNA-träffarna ytterst sällan över 70 cM. Därför har jag valt en ”mängdmetod” för att se mönster. Med så lite gemensamt DNA har jag inget hopp om att en enskild DNA-kusin ska leda rätt. Jag letar mönster. Därför blev jag så glad när en DNA-kusin från Värmland delade 93 cM med min pappa nu i somras. 

Den DNA-kusinen ändrade riktning för min släktforskningssommar. Jag hade tänkt att ta en paus från DNA-släktforskning och fokusera mer på utflykter. Nu blev det både och. Det regniga vädret spelade också en avgörande roll, men utan resultatet från min pappas och fasters klusterraporter hade jag aldrig spenderat så många timmar framför datorn. DNA-kusinen genererade två helt olika kluster hos pappa och faster. På min pappas sida tillhörde DNA-kusinen samma kluster som Kjell och i min fasters klusterrapport fanns ett stort kluster med namn jag aldrig stött på tidigare. 

Att klustret tillhörde den geografiska regionen Sunne och Torsby stod tidigt klart. Rätt så snart kunde jag också se mängder av skogsfinnar. Jag tyckte mig också kunna se många smedsläkter i resultatet och när jag lyckats koppla ihop skogsfinnarna med smedsläkten Gevert / Aldrin lossnade det rejält. Till och med så mycket att en möjlig man kunde ringas in. Efter att ha forskat mer kring denne mans anor hittade jag en ännu bättre möjlig far. Jag kallar honom ”Kusinbarns-Karl” då han var kusinbarn till ”Karl Karlsson”.

Med ”Kusinbarns-Karl” börjar alla pusselbitar i Värmlandspusslet falla på plats. Efter att ha rådfrågat ChatGPT om hur jag ska ta mig framåt i ärendet fick jag förslag på att strukturera DNA-kusinerna på ett visst sätt. Först använde jag mig av ett vanligt blankt A4-papper för att försöka illustrera hur klusterna var kopplade till ”Kusinbarns-Karl”. Jag delade upp pappret i fyra kolumner – en för ”Kusinbarns-Karl” mormor, morfar, farmor och farfar. Resultatet har varit till sådan stor hjälp att jag har nu har lagt in det i ett Excelark för att snygga till läsbarheten.

Jag har ännu inte fullt ut knäckt klustret som min faster hade som största i sin klusterrapport, men arbetet fortskrider. Oavsett om ”Kusinbarns-Karl” är far eller inte till Karl Gunnar Karlsson så är jag övertygad om att en man med samma anor som ”Kusinbarns-Karls” mormor är rätt man. Flest registrerade DNA-kusiner har jag på skogsfinnesläkten Suhoinen och smedsläkten Gevert. 72 DNA-kusiner (and counting…) på denna gren bör inte vara en slump.

Vad jag också har gjort är att lista alla sökbara släktnamn som är ingifta. För att nämna några exempel; Hollsten, Jernström, Svanberg, Aldrin, Geijer, Kolmodin, Utter, Frykner, Hane, De Broug, Hasselström, Willbas, Zappenfeldt, Höffner, Vigelius, Alstermark och Skagge. På det här sättet har jag registrerat mängder av fler DNA-kusiner än de jag lyckats koppla till ”Kusin-barns Karl”. Vigelius misstänker jag dock kan ha med Nils Andersson (f. 1790 i Eskilsäter (men där går han inte att hitta)) att göra. Geografiskt och DNA-kusinmässigt stämmer det ganska bra.

Jag ska inte sticka under stol med att den här typen av administrativ släktforskning är rätt tråkig. Samtidigt kan jag inte sluta för det är som om alla de värmländska pusselbitarna sakta men säkert faller på plats. För att behålla glädjen till släktforskning varvar jag nu ”rolig” och ”tråkig” släktforskning om vartannat. Jag är övertygad om att registreringen måste ske för att fortsätta bygga mönster, men vartannat släktforskningspass tillåter jag mig utforska något annat. Det är i dessa pauser magi ibland händer!

Denna veckan har det hänt mig vid två tillfällen. Jag har en, för min pappa, hög DNA-kusin på 97,5 cM. Eftersom jag ser att andra gemensamma DNA-kusiner är på min farfars sida har jag parkerat letandet till förmån för letandet efter Karl Gunnar Karlssons okände far. Samtidigt är det något med farfars DNA-kusiner som gäckar mig. Ibland tycker jag att mina värmlandskopplingar pekar åt farfars håll. Eftersom församlingen Mo ligger nära Hol kanske det kan förklara saken. Det är något jag ska undersöka närmare.

Jag satte mig alltså att anstränga mig lite mer att hitta hur DNA-kusinen på 97,5 cM kan kopplas till min farfars anor. Då upptäcker jag att DNA-kusinen är ättling till smedsläkten Viehweg. ”Kusinbarns-Karl” har flera smedsläktsanor på flera sätt; Nyström, Nyqvist, Hult och Gevert för att nämna de största. Jag kunde koppla DNA-kusinen till andra DNA-kusiner i Värmland.

Efter att ha upptäckt att församlingen Grangärde i Dalarna återkommer letade jag lite i minnet. Varför känner jag igen Grangärde? Just det! En amerikansk gemensam DNA-kusin med Maria hade anor i Grangärde. Jag tänkte att det är ett spår att följa upp nu när jag skulle utforska annat. Då dyker Viehweg upp igen! Genom att söka på fler Viehweg kunde jag registrera flertalet oidentifierade DNA-kusiner till.

Jag har ännu inte lyckats koppla ihop DNA-kusinen på samma segment som min kompis Maria. Grangärde och smeder är dock inte en orimlig tanke. Marias ättlingar arbetade på glasbruk i norra Värmland, inte alltför långt ifrån Grangärde. Jag ska se om det ger något att leta vidare på detta spår. Det verkar också vara en framgångsrik metod att plocka upp de fall jag studera tidigt i mitt DNA-släktforskande. Jag har lärt mig mycket på två år och en del platser som jag kanske inte reagerade på i början är mer logiska nu. 

Ett annat sådant exempel är Tösse med Tydje i Dalsland. Det är några amerikanska DNA-kusiner med anor därifrån som jag tidigt inte blev klok på. Med ”Kusinbarns-Karl” har dock ett Tösse med Tydje-spår börjat urskilja sig.

Vad jag än tar mig för just nu leder till antingen skogsfinnar eller smeder. Det skapar en viss tillfredsställelse att kunna koppla ihop DNA-kusinerna. Men ändå gnager tvivlet.

Den mänskliga hjärnan skapar gärna strukturer och det är lätt att bli lurad att se sådana där inga finns.

Anna Bodin och Peter Sjölund i boken Genombrottet: Så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping

Både skogsfinnar och smeder är välforskade befolkningsgrupperingar. Tänk om de mönster jag ser bara är ett genomsnitt av befolkningens anor och att det enda jag gör är att DNA-släktforska för mina DNA-kusiner? Att jag bara ser dom för att de är just skogsfinnar och smedsläkter. Här hade jag gärna lyssnat på någon erfaren släktforskares resonemang. Det är trots allt inte så att jag har överdrivet med andra skogsfinnar och smeder i släkten. Jag hittade faktiskt vid en genomgång av släktregistret nyligen att morfar är ättling till skogsfinnefamiljen Lankinen, men det är den enda.