Blogg

Vi har ett återkommande bråk, min 5-åring och jag, som handlar om saxar. Kort sammanfattat så vill hon ha saxen och jag tycker att det är en dålig idé. Antingen för att vi snart ska äta, jag är trött på att plocka pappersremsor eller att saxen kan hamna i 2,5-åringens händer. Hon lyckas nästan varje gång få sin vilja igenom.

Under ett sådant här bråk idag ville jag verkligen förstå varför saxen var så viktig. Motvilligt berättade hon för mig om sina planer; ”Jag ska göra en skattkarta till pappa.”. Jag kunde inte förstå varför en sax skulle behövas för det, men hon hävdade bestämt att den var avgörande. Efter att ha lovat att sitta ner vid sitt bord med saxen gick jag med på att hon fick den.

Efter att jag gjort annat kunde jag förvånat se resultatet en kvart senare. Det låg klippta papperslappar runt hela huset med text som ”Pappa skatt” och pilar. Papperslapparna var noggrant tillklippta och var genomtänkt placerade att följa i tur och ordning med pilarna. Ute på verandan låg skatten som visade sig vara dagens alster med pärlade armband.

Helt plötsligt förstår jag min dotter på ett nytt sätt. Hon får idéer som hon bara måste genomföra. Så har det varit hela sommaren, men jag har inte sett det så tydligt som nu. Jag har bara sett piprenskaoset och inte idégenomförandet. Det kommer att bli färre bråk om saxar framöver för detta med en stark känsla av att man måste genomföra idéer är något jag verkligen kan relatera till. Inte sällan har det varit tidskrävande vansinnesidéer som borde stanna som just en idé.

Samtidigt är jag väldigt tacksam över de gånger som jag faktiskt genomför dessa stora idéer. Annars hade inte mina två släktböcker blivit skrivna. Nu har en ny galen idé tagit form. Vore det inte ett fantastiskt sätt att lära sig om sin släkthistoria genom Nissebrev? Nissebrev, en variant av den engelska Elf on the Shelf, handlar om att en liten nisse flyttar in den första december. Nissen busar och ger uppdrag till barnen.

Barnens förskola hade Nissebrev förra julen. Jag var förskolepedagogerna evigt tacksam för det eftersom jag inte var i stånd att dra igång något sådant hemma. ”Alla” har Nissebrev hemma och det ville min äldsta också ha. Nu fick hon i alla fall några nissebus på förskolan istället. Hemma fick hon klassisk adventskalender på väggen.

Det är många idéer som ligger och bubblar gällande släkthistoriskt berättande för barnen. Nissebrev är en av dessa idéer. Idag bestämde jag mig – det ska bli Nissebrev hemma hos oss i år! Den tanke som jag har kräver mycket förberedelser, men vi är ju faktiskt bara i mitten av september. Jag brainstormade en stund under dagen och landade i en slags plott till historia.

För att Nissebrevet överhuvudtaget ska vara genomförbart måste jag koppla aktiviteterna till sådant som vi ändå hade gjort under december. Jag tänker på saker som att bygga pepparkakshus, baka farmors julbröd Mjölkeknôtt, julpyssla och fixa julklappar. 24 aktiviteter känns på förhand väldigt mycket, men jag har börjat skissa på upplägget och det ska nog gå bra.

Den Nisse som kommer flytta in hos oss har sedan han föddes arbetat i familjen Höglund från Mölndals tjänst – alltid i bakgrunden. I år fyller Nissen 100 år, faktiskt redan om 24 dagar. Fyller man 100 år vill man faktiskt ha en födelsedagspresent och den ska mina barn få hjälpa till att ordna. På detta sätt ska barnen få göra nedslag i familjen Höglunds liv genom olika aktiviteter. Bakar vi ett pepparkakshus kommer det att kopplas samman till den egna släkthistorien. Det låter lite knäppt, men jag har en tanke på hur det ska kunna gå till.

För att inte vara helt ute och cykla testade jag storyn på 5-åringen. Jag berättade att i år kommer en 99-årig Nisse flytta in tillsammans med oss. Nissen har alltid jobbat för familjen, men nu när han ska fylla 100 år behöver han hjälp att fixa en födelsedagspresent. Frågorna haglade med en gång; ”Var är Nissen nu?”, ”När fyller Nissen 1000 år?”, ”Vad ska vi ge till Nissen?”. Jag fick improvisera och berättade att Nissen en gång bodde med min farfars familj i Mölndal, men att han nu bor i ladan. ”Men hur kommer han in i ladan?” var en given följdfråga. Jag frågade om hon noterat kattluckan och sa att den använder även tomten. Då kröp hon ihop och sa ”Läskigt!”.

När vi åkte hem från förskolan häromdagen frågade 5-åringen om vem som är i tomten. Jag spelade dum, men hon gav sig inte. Det visade sig att hon tillsammans med förskoleklasskompisarna diskuterat vem som klär ut sig till tomten. Hon befinner sig i gränslandet mellan att tro och inte tro. Hon förstår nu att jultomten är fejk, men gör inte kopplingen till Nissen. Nissen var verklig under min korta berättelse.

Jag är lite trött på mig själv att jag måste genomföra Nissebrevsidén. Orkar jag verkligen det? Faktum är att jag har mer energi än på i alla fall tre år, så det är värt ett försök. ChatGPT ska få hjälpa mig komma på idéer.