Blogg

De tidiga åren

Den 9 mars 1881 föddes Karl Johan i Vikers församling. Hans pappa hette Erik Johan Ersson och hans mamma hette Augusta Augustdotter. De hade träffats i Kortforstorp öster om Karlskoga där de båda tjänstgjorde som dräng och piga. Erik var 35 år gammal och Augusta tolv år yngre. De gifte sig inte, men Erik erkände faderskapet.

Det blev några tuffa år för Augusta när Karl Johan var liten. Hon var tvungen att flytta till fattigstugan i Kortforstorp och där växte Karl Johan upp de första åren. Mamman gifte sig aldrig och hon fick heller inga fler barn. Under många år bodde hon hos släktingar och klarade sig själv.

I december 1893 flyttade mamman och Karl Johan till ett torp i Vargsån, Älvhyttan som låg i Noratrakten. I Älvhyttan låg den skola som Karl Johan började i. Där träffade han sin blivande fru Betty Lundqvist första gången. Fast de blev ett par långt senare. I Älvhyttan flyttade mamman och Karl Johan in hos hennes halvbror Israel Larsson. Det var från honom Karl Johan fick sitt efternamn. Karl Johans mormor Sofia Olsdotter bodde också i torpet efter att ha blivit änka.

Karl Johans pappa var frånvarande under hela hans liv. När Augusta blev gammal och fick frågan av sina barnbarn vad som hände med hennes Erik svarade hon att han dog i lunginflammation. Betty som var Älvhyttebo visste däremot att folkpratet på byn sa att han flyttat till Amerika. Vad som var sant fick barnbarnen aldrig veta. Kyrkböckerna avslöjar dock vad som verkligen hände. Erik flyttade till Nora 1885 och gifte sig med en kvinna vid namn Maria Kristina två år senare. De fick tre barn tillsammans innan Erik dog den 11 mars 1894. Augusta hade rätt i att han dog i lunginflammation. Barnbarnen var helt ovetandes om de halvsyskon som Karl Johan hade så nära som Nora faktiskt låg. Troligtvis hade man förväxlat fadern med en man som också hette Erik och faktiskt emigrerade till Amerika samma år som ”den riktige” Erik dog.

Karl Johans bildar familj och flyttar ofta

När Karl Johan och Betty blivit vuxna och träffat varandra på nytt gifte de sig 6 augusti 1904. Innan dess hade Karl Johan genomfört värnplikten 1902 i Malmö. De flyttade till Kojtorpet i närheten av Älvhyttan och Karl Johan arbetade som malmlastare. Johanna Elisabeth Lundqvist föddes i Vikers Vena den 24 september 1879. Hennes pappa var skogsvaktaren Per Gustav Lundqvist och hennes mamma Matilda Olsdotter. Tilltalsnamnet var Elisabeth, men hon kallades för Betty. I Kojtorpet föddes parets första dotter Mimmi 1905. Kort efter det blev Karl Johan torpare och det var torparlivet som präglade parets framtid de nästkommande åren.

Som torpare flyttade familjen ofta. Dottern Edit hann födas i januari 1907 i Kortforstorp innan de flyttade vidare till Kammar i Dalkarlsberg. Där föddes sonen Hardy i januari 1909. Drygt två år senare hade de fått tag i ett nytt boende i Hjärtsboda där dottern Lilly föddes i april 1911.

De blev inte långvariga i Hjärtsboda heller, men under denna korta tid var Karl Johan snickare. Nästa hem blev ett torp i Sibbotorp. Det var ett nedgånget torp som krävde mycket reparationer och renovering. Familjen kunde inte flytta in innan upprustningen av stugan var klar. Sonen Teodor föddes för tidigt och familjen bodde fortfarande på logen i Sibbotorp i augusti 1913 medan torpet byggdes. Betty och nyfödde Teodor kunde inte bo i byggröran utan blev bortburna på ett sofflock till Brotorp där de kunde få bättre boende en tid.

En översikt på de ställen Karl Johan bodde under sitt liv.

Betty kunde inte vara borta från hemmet länge och var hemma vid spisen så snart benen bar igen. Torpet i Sibbosjön låg nära sjön och hade en stor syrénhäck utanför torpet. Det torpet revs och byggdes upp lite längre från sjön igen. De fick hjälp av grannar och bekanta att bygga upp torpet. Sommaren då Teodor föddes var köket utomhus vid syrénbusken. Det var ont om möbler också. Om dagarna då Betty gjorde alla sina bestyr låg Teodor i en papplåda stoppad med bomull och en liten filt, men när det var läggdags fick han sova i en utdragen byrålåda på logen. De andra småbarnen i familjen fick noga veta hur livsfarligt det var om byrålådan stängdes.

Betty höll de mindre barnen sysselsatta med leksaker i form av vedklabbar, trästickor och kottar. Hon gjorde också dockor till barnen, men några köpleksaker fanns det inte pengar till. Barnen var med i allt hon gjorde. I många sysslor hade hon också sällskap och god hjälp av grannar. Som vid tvättning till exempel. När familjen bodde i Sibbotorp tvättade hon med Emma i Brotorp. Emma hade ett tvillingpar i Bettys barns ålder. De hade dock lite olika inställning till torkning av tvätten. När Emma hade tvättat barnens kläder som de hade på sig fick de ta på sig dem blöta igen för tork. Betty erbjöd gärna något torrt, men Emma tyckte gott kläderna kunde torka på kroppen.

Som torpare var det arbete året runt, dygnet runt som gällde. På vintern blev det många timmar i vävstolen för Betty. För att få tid till sådant trots att allt vanligt hemarbete skulle skötas krävdes samarbete inom familjen. De mindre barnen kunde diska under tiden hon vävde. Hon sydde också en hel del. Det var när hon skulle sy som fattigdomen blev synlig. Tråden var jättedyr och Betty var tvungen att vara rädd om den hon hade.

Karl Johan tog på sommaren med barnen ut på fiske på sjön. De äldsta barnen hade egna fiskespön. Det var vanligast att det nappade abborrar. När de mindre barnen blev sjösjuka fick han ro dem i land.

Det hände någon söndag då och då att Karl Johan och Betty hälsade på vänner i skogarna omkring. Det var ofta torpen låg en bit ifrån varandra. Eftersom de var tvungna att ta barnen med sig bar Karl Johan gärna någon av dem på axlarna på vägen. Det var inte alla barnen som gillade det. Dottern Lilly minns starkt hur hon som treårig vilt protesterade alla sådana försök. Hon gillade inte att vara så högt upp.

1914 bröt Andra Världskriget ut och Karl Johan fick som så många andra män rycka in i beredskap. Barnen Lilly och Hardy fick följa med pappa till grinden när han skulle åka. Han kom tillbaka mycket snabbare än vad familjen hade trott. Det är osäkert varför han inte blev kvar så länge i det militära, men en trolig förklaring kan ha varit att han tidigare haft lunginflammation i perioder. Lunginflammation var en mycket svår sjukdom på 1910-talet. När Karl Johan packade upp sina saker efter militärtjänsten hade han med sig ett kakaopaket. Det var ingen i familjen som tyckte om den beska kakaon, men både Karl Johan och Betty var roade av den. Först många år senare förstod de att man skulle söta den också för att den skulle vara något att ha.

Karl Johan var skogshuggare och jobbade långa dagar. När det bar av mot jul höll han ögonen öppna i marken omkring för att välja den bästa granen. Den uppskattades väldigt mycket av barnen. Några julklappar var det inte tal om, men familjen delade på ett paket ljus, papperskarameller och lite konfekt.

Julen var nästintill den enda tiden det vankades bullar och lite pepparkakor i huset. Det normala var annars att doppa det hårda vardagsbrödet i kaffe för att mjuka upp det. Betty vedugnsbakade i stora bakdagar och brödet skulle sedan räcka länge. Det var ganska så enformig kost och sällan bakades någon sötare kaka. Det var knapert med maten, men familjen Larsson hade det ändå långt ifrån sämst ställt. Betty gjorde vad hon kunde för att variera maten. Under första världskriget var det svårast. Om det fanns socker var det bara strösocker och de gamla gillade att dricka kaffe på bit. Betty tog och doftade på lite vatten och rörde om i en bunke. Sedan gjorde hon platta kakor som hon klippte till bitar så kunde det tas till kaffet. 

När Betty väl bakade bakades det ordentligt. Hon såg till att sätta stora degsatser för rågbröd som kavlades ut och fick jäsa. Brödkakorna skulle in i vedugnen, men innan dess skulle kolen rakas ut med eldrakan. Sedan sopades det rent med riskvistar som bundits som skaft. Brödkakorna placerades sedan i vedugnen med en grissla som var en brödspade med långt skaft. Det kunde gå in 12 till 15 kakor i ugnen på en gång. Oftast var den första brödkakan klar när den sista lades in. De nybakade bröden var en riktig favorit i familjen. Det som inte åts upp vid brödbaket träddes på stänger som hängdes upp i taket. Betty gjorde sådana storbak ungefär en gång i veckan. 

I januari 1916 föddes dottern Maria med svart hår. Betty fick hjälp av de andra barnen med att byta blöjor och hålla Maria varm och torr. Blöjorna var tygbitar som köptes på metervara. De klipptes och syddes i lagom bitar. De nyfödda lindades fram tills de var några veckor gamla. Man använde flanelltyg som var varmt och gott. Det krävdes en decimeter bred linda som var en och en halv meter lång för att linda ett spädbarn. Det blev mycket bytande och tvättande. Maria hade oturen att födas samtidigt som hennes syskon hade kikhosta. Hon blev också smittad och överlevde inte sjukdomen. Efter tre veckor dog hon. Karl Johan fick åka in till Nora för att införskaffa en liten kista åt henne.

Ett år senare, 1917, föddes Gösta och då gick flyttlasset igen. Den här gången bar det av till Bocksboda. Det var inte bara familjen som skulle flytta utan även alla djuren skulle med. Karl Johan fick hjälp av de äldsta barnen när kossorna skulle vidare till nya stället. Han var ofta otålig. Vid flytten hade han så bråttom att han glömde att ta med smörgåsar till sig och barnen. Det blev en outhärdligt lång dag med hårt arbete utan mat. Landskapet runt Bocksboda karaktäriserades av backar och skogsmark. I Bocksboda köpte Karl Johan ett får till familjen. Det fick snart ett lamm och det tyckte barnen var roligt.

Barnen hjälpte till med mjölkningen. På 1920-talet hade familjen köpt en separator. Den skiljde grädden från mjölken och sedan kunde man kärna smör som skulle saltas. Efter ett hårt arbete uppskattades en kärnsmörgås med kärnmjölk till.

Våren 1918 skaffade sig Karl Johan en häst som skulle kunna hjälpa till i jordbruket. Han hette Bläsen och var en lite äldre häst som visste vem som höll i tömmarna. Det var bara de vuxna som fick göra det. Höns hade de sedan tidigare också.

Hästen Bläsen hjälper till vid jordbruket.

Vid denna tid närmade sig Första Världskriget sitt slut och det var riktigt ont om råg i landet. Karl Johan gick till Klockarhammarens kvarn och fick havre malet till mjöl. Betty fick sedan göra sitt bästa att baka bröd på havremjölet, men det smakade beskt. Alla åt och höll tyst ändå för havrebrödet mättade.

Trots att brödet fanns var det nog ändå potatisen som höll dem alla vid liv för det fanns det rätt så gott om. Det fanns syningsmän som gick runt bland torpen och höll koll på potatisförråden hos familjerna. Ingen fick ha för mycket. Många hittade på kreativa gömställen för att ändå försöka säkra matförråden. Bara för att kriget tog slut innebar det inte att ransoneringskortet togs bort. De var kvar bra länge.

Kolmilan

Karl Johan ordnade med kolmilor tillsammans med bekanta. Hösten 1918 hade han turen att ha en kolmila nära hemmet som hann bli färdigkolad till jul. I och med att kolmilan låg nära kunde barnen komma med kaffe. Just den här kolmilan hade varit en kolmila förr. Karl Johan och hans vänner grävde först ut kolbotten och reste sedan ved så att milan blev rund. I mitten fanns en stor påle. Det var viktigt att den blev stabil så att den inte ramlade. Man förberedde denna första del av kolmilan tidigt på hösten så att man kunde arbeta med andra höstsysslor innan man aktiverade kolmilan.

När man skulle starta kolmilan täckte man den tät med granris och jord från kolbotten. Kolmilan skulle bli helt tät så att det inte släpptes till några draghål. Karl Johan tände kolmilan genom att klättra upp på den kulle som bildats och tände en brasa. Med hjälp av mittpålen såg han till att värmen letade sig nedåt i kolmilan. Sedan gällde det att snabbt täta till hålet med småved för att se till att elden inte skulle ta sig. Det var samtidigt viktigt att inte kväva den helt vilket var en svår balansgång.

De första dygnen vid kolmilan var riktigt jobbiga eftersom den måste vaktas noggrant dygnet runt. Det värsta som kunde hända var att gasen i kolmilan skulle explodera, vilket kallades att kolmilan slog. Allt som allt tog det tre veckor för en kolmila att verka färdigt, men det var den första veckan som krävdes störst aktivitet hos torparna. När kolen skulle rakas och svalna kunde barnen hjälpa till för det var inget tungt arbete. Den färdiga kolen fraktades till Pershyttan och såldes där. Det var ett smutsigt arbete att riva kolmilan. Det kunde ta tre dagar och de var helt kolsvarta under hela arbetet.

Blankhult

Efter två år i Bocksboda flyttade familjen Larsson till Blankhult. Där började barnen växa upp och flytta hemifrån. Det var Örebros Pappersbruk som ägde torpet i Blankhult och Karl Johan arrenderade det. Familjen trivdes bättre i Blankhult. Från huset hade man utsikt över Kilslandet med kyrkan och hela Örebro stad.

I Blankhult hade familjen fler djur och större åkrar. Hästen Bläsen hade fått sällskap av unghästen Balder. Några år senare när Bläsen gick i pension tillkom unghästen Lilla Svarten. De fem korna fick kalvar och fårskocken blev större. De hade också en get som ofta var lite argsint av sig. Korna vandrade fritt i skogen och för det mesta var det inga problem att få hem dem. På hösten när det fanns gott om svamp var det lite svårare. Då stannade de gärna kvar och åt. Barnen fick de gångerna bege sig ut och fösa tillbaka dem till hemtrakterina igen.

På höst och vinter fick korna dela plats i ladugården med grisarna. Räven tog sig ibland ett skrovmål bland de frigående hönsen. Det var barnens uppgift att leta reda på äggen som hönsen värpte fritt i skogen. Hittade de inte äggen var det ofta så att hönan snart tittade fram med små kycklingar i släptåg. Det hände att de frigående hönsen pickade upp fröna på den nysådda åkern. Vid ett sådant tillfälle tappade Karl Johan humöret och byggde en hönsgård.

Den trogna följeslagaren och arbetskamraten Bläsen fick göra sin sista tjänstgöring i oktober 1924. Han drog konfirmationssällskapet fram och tillbaka till kyrkan. På kvällen när han sedan skulle gå in i stallet var han svårt skadad på benet. Dagen efter fick han lämna familjen Larsson. De saknade honom mycket.

1924 hade äldsta dottern flyttat hemifrån och hon skulle snart följas av sina syskon. Mimmi var den som flyttade längst. Efter omvägar till Stockholm och Norrland hamnade hon så småningom i Göteborg där hon träffade kärleken.

I Blankhult föddes den yngsta dottern Elna. Även hon fick kikhosta endast en månad gammal, men hon överlevde sjukdomen. Betty hade god hjälp av dottern Lilly som fick sitta med Elna vid den öppna spisen och vända på henne för att hon inte skulle kvävas av allt slem. När hon blev frisk och växte upp så var det god fart på Elna. Hon blev 95 år.

På 1920-talet gjorde tekniken intåg i jordbruksarbetet. Grannarna runt om i Blankhult hjälptes åt vid skördarna och potatisskörden. Man gick från gård till gård för att effektivare ta hand om skörden och dela på den tekniska hjälpen. Det var långa arbetsdagar på åkrarna. Från klockan sju på morgonen till klockan sju på kvällen var det full aktivitet.

Sommaren 1931 bestämdes det att huset i Blankhult skulle rustas upp eftersom det var såpass nedgånget. Det hade varit en ruskig vinter för familjen eftersom det blåste rakt igenom det stora köket. Mamman hade flyttat in hos familjen och bodde i ett rum på övervåningen. Det var lugnast om hon kunde så komma lite ifrån alla andra. Hon hade ett häftigt humör och rökte mycket. Under kriget hade hon lärt sig att röka torkat snus istället för tobak eftersom det var så svårt att få tag på. Sedan hade hon fortsatt med den vanan. Det ska ha varit en mycket illaluktande rök som störde de andra familjemedlemmarna.

Även Karl Johans svärmor Matilda bodde hos familjen Larsson. Hon hade länge hushållat åt en gammal man vid namn Trygg, men hon hade tröttnat på honom och bodde därför hos sin dotter och svärson. Hon ska ha varit en snäll gammal gumma som var mycket lätt att umgås med.

Det var ofta 12 personer hemma i huset som skulle få plats i köket. Det var Betty som ringde Vikers ålderdomshem och ordnade med två platser till de gamla. I samband med upprustningen av huset fick deras gamla mammor flytta dit. Tanken var att de skulle bo där resten av livet vilket de också gjorde. Det var en sorglig dag för familjen Larsson när de flyttade, men det var det var tvunget att bli så. Svärmodern Matilda dog 91 år gammal den 13 november 1935. Karl Johans mamma Augusta levde fram till den 6 april 1936 och blev 78 år gammal.

Äldsta dottern Mimmi arbetade med vård- och omsorg under sitt yrkesliv. Här fångas hon på bild på väg hem från jobbet i Göteborg. Det är via Mimmi som jag fått mycket Nora DNA som går att spåra till Karl Johan och Betty Larsson.

Även om familjen Larsson bodde länge i Blankhult var det inte den sista flytten. Karl Johan och Betty fortsatte att flytta efter det att de flesta barnen hade flyttat hemifrån. De bodde också i Vargstenshagen, Vinterhagen och Ramshyttan under sin livstid tillsammans. I Ramshyttan hade Betty flyttat färdigt när hon dog den 31 augusti 1945. Hon blev 66 år gammal. Karl Johan flyttade hem till sonen Teodor i Örebro.

Nio år efter hustruns död flyttade Karl Johan in till Nora och Tullbackagårdens ålderdomshem. Det hade hunnit bli år 1954. Den verkliga anledningen som fick honom att ta sig dit var att prostatan hade börjat pina honom. Läkaren hade avrått operation, men till slut hade det blivit så i alla fall. Det ångrade han aldrig för han blev så mycket bättre efter det.

Karl Johan var mycket nöjd med den omsorg han fick på ålderdomshemmet. Verkligheten där motsvarade inte hans förväntningar. När en journalist besökte dem för att skriva en artikel om hur aptiten påverkar trivseln för gamla konstaterade Karl Johan att han hade sökt sig dit mycket tidigare om han bara vetat hur bra det var. Han gick så långt i sina lovord att han sa att det är den största välsignelse som kan tänkas att komma till ålderdomshem.

Karl Johan gick snabbt under namnet ”Farfar i Nora”. Det var endast 17 pensionärer som bodde på ålderdomshemmet under tiden för intervjun. De var i full gång att bygga ut ålderdomshemmet så att de skulle kunna ta emot ytterligare 30 pensionärer. Personalen lagade maten och det bjöds även på hemmagjord saft. Fast det var å andra sidan också det starkaste det bjöds på.

Frukosten serverades klockan 8.00 på morgonen efterföljt av kaffe både 10.30 och 13.30. Middagen blev sedan klockan 14.30 på eftermiddagen. Om man ville ha mer att äta kunde man nyttja pentryt på avdelningen. Det fanns en TV i dagrummet, men Karl Johan tittade på den endast i undantagsfall. Han tyckte att det frestade alldeles för mycket på ögonen och uttryckte det som att han var rädd att ”ögonen inte skulle stoppa”. Efter att ha varit lite för envis i början tog han det försiktigare efter hand.

Karl Johan var pratsam under journalistens besök. Han avslöjade att det inte var roligt att vara familjeförsörjare till sju barn under en fattig uppväxttid. Tillsammans med journalisten mindes han hur han arbetade som byggnadsarbetare på somrarna och skogshuggare om vintrarna för att få livet att gå ihop. På gården Blankhult där han bodde i 18 år kunde man med en kikare se hela 17 kyrktorn!

Karl Johan blir firad på sin 80 års dag år 1961.

Karl Johan blev 85 år gammal. Han dog den 30 oktober 1966. Det blev allt som allt elva år på det ålderdomshem som han tyckte så mycket om.