Nissebrev om idrott
Idag var det säsongsavslutning på barnens gympa, eller hinderbana snarare. Barnen fick klä ut sig om de ville. Det var min man som skötte dagens aktivitet. Den gulligaste återrapporteringen kom idag:
Min man till barnen: Idag får ni klä ut er på gympan. Vad vill ni vara?
Den yngsta till den äldsta: Vill du vara groda?
Det bestäms att äldsta ska vara superhjälte och yngsta vara prinsessa.
Min man till den yngsta: Vad ska prinsessan heta?
Den yngsta: Lennart.
Även om sammanhanget är lite konstigt blir jag ändå lite rörd. Ännu mer rörd blev jag tidigt i morse. Vid halv sex på morgonen försökte jag smyga iväg till jobbet. Det brukar vanligtvis gå bra, men just idag vaknade familjen. Lillasyster smög in till storasyster och efter lite ledsamhet lyckades de acceptera att somna om. När jag stänger dörren hör jag den äldsta säga: ”Burr, burr, naken häst”.
Detta uttryck är något som jag själv använder. Ni vet när man ryser till av kyla och drar jackan eller täcket om sig för att få upp värmen? Då säger man ”Burr, burr, naken häst”. I alla fall gör min pappa det och uttrycket kommer från hans pappa, tillika Lennart. Att nu äldsta dottern tagit vid, och använder det på exakt rätt sätt, är något som gör mig lite rörd.
Under skapandet av min släktbok Härkomst – en släktbiografisk skiss försökte jag reda i vad uttrycket kommer ifrån. Det närmaste jag har kommit är det här blogginlägget på Lotten Bergmans hemsida. ”Burr, burr, naken häst” verkar vara en förkortning av ”Burr, sa Kasper när han såg en naken häst”. Båda uttrycken är helt obegripliga, men för mig ändå något som fyller en funktion. Jag ogillar starkt att frysa och ”Burr, burr, naken häst” gör det lättare att lämna kylan bakom sig.
Min farfar Lennart har i två väldigt märkliga sammanhang gjort sig påmind idag – som prinsessa och genom en rysning.
