Blogg

Det har gått en vecka sedan jag testade ChatGPT på en av mina DNA-släktforskningsfrågor. Jag sökte råd kring hur jag kan ta reda på hur min kompis Maria och jag, som delar 30,7 cM, är släkt. Upplevelsen var positiv, så jag har fortsatt att utforska möjligheterna att använda ChatGPT som stöd i släktforskningen. 

ChatGPT föreslår själv att den kan agera som forskningsassistent som hjälper till att brainstorma idéer, komma på forskningsstrategier och föreslå relevanta källor att utforska. Så nu har jag tagit till vana under veckan att prata lite med ChatGPT innan jag börjar med mitt DNA-släktforskningspass. 

Jag har inte varit supermotiverad att registrera alla skogsfinnar trots att jag tror att det är rätt väg framåt. Den bristande motivationen beror helt och hållet på att det är repetitivt och inte så kreativt att endast registrera. Så därför frågade jag ChatGPT om det är en bra idé att fortsätta med registrerandet. Det känns lite konstigt att konsultera en chat om hur jag ska släktforska, men jag är ändå glad att jag gjorde det.

Det första ChatGPT föreslår är att organisera min forskning eftersom det kan hjälpa mig över tid. Jag blir alltså uppmuntrad att fortsätta att registrera de skogsfinneättlingar jag har hittat med hänvisning till att fortsätta analysera de delade DNA-segment med dessa DNA-kusiner eftersom det underlättar triangulering. Även att identifiera mönster används som argument. Allt detta vet jag redan, men det känns ändå bra att få en uppmuntrande påminnelse om att det är värt arbetet.

ChatGPT tycker också att det är en bra idé att kontakta mina skogsfinneättlingar och börja samarbeta. Det kanske det är, men jag vet inte riktigt hur det skulle se ut. Möjligtvis att mitt registrerande kan skapa värde att bygga ett nät av skogsfinnar, men för de riktigt dedikerade DNA-släktforskarna är jag rätt säker på att de redan har mycket av den forskning jag har. Om man släktforskat så långt bak att man hittat skogsfinnar är det rätt lätt att nyttja den släktforskning andra publicerat. 

Det är något lite halvfult att erkänna att man som släktforskare utnyttjar andras publicerade släktforskning. Som äkta släktforskare ska man alltid gå till källorna. För mig handlar det om olika metoder att tillämpa för det syfte man för stunden har. Andras publicerade släktforskning tjänar mig väl när jag forskar på ett stort släktnätverk som skogsfinnarna utgör. Hederlig ”gå till källan”-släktforskning ägnar jag mig åt en hel del, men jag gör det i de mer svårknäckta fallen där jag inte har något annat val. 

ChatGPT understryker att det är en stor hjälp att ge ett väldokumenterat register som med tiden blir ett värdefullt redskap för vidare forskning. Detta är något jag tror starkt på. Jag har ett stort väldokumenterat nätverk över släktkopplingar på Tjörn och det är oerhört värdefullt. Det underlättande DNA-släktforskande enormt. Jag märker att mitt idoga forskande på Värmland börjar ge samma effekt. Fler och fler DNA-kusiner som jag granskat tidigare vävs samman i det fortskridande arbetet av skogsinneättlingar. 

Det är nästan lite gulligt att ChatGPT tänker sig att min forskning kan utgöra grund för framtida forskningspublikationer. Det föreslås att jag ska dela med mig av mitt forskningsresultat när jag har registrerat så många skogsfinneättlingar. Jag gillar dock att ibland ta ett steg tillbaka och ”stretcha tanken” och detta är ett bra exempel på det. 

Det sista argumentet ChatGPT är skrämmande rakt på sak vad jag känner för DNA-släktforskning:

På något märkligt sätt är detta väldigt sant. Jag tycker att DNA-släktforskning ger en känsla av tillhörighet och sammanhang. Att se vilka DNA-segment man delar med en annan människa och veta vad just det DNA-segmentet på den kromosomen härstammar från ger en känsla av samhörighet.

Övertygad om att jag gör rätt val i att fortsätta registrera är det bara att kavla upp armarna och sätta igång. Jag varvar med att söka inspiration på annat håll. Nyligen köpte jag DNAcoachen Linda Kvists webinar ”Farfar sökes! När släkthemligheter avslöjas” om hur hon hittade sin farfar med hjälp av DNA-släktforskning. Det är otroligt intressant att ta del av hur andra DNA-släktforskare löser sina släktgåtor. Det ger mig hopp om att en dag också komma i mål med mitt sökande efter Karl Gunnar Karlssons (f. 1890 i Segerstad) okände far.