Blogg

När min farmors syster dog, 87 år gammal, fick släktforskaren i mig panik. Det var så definitivt att jag aldrig mer skulle kunna fråga henne om den egna släkthistorien mer. Mitt släktforskande hade legat i dvala en tid, samtidigt som idén om en bok om egna släkten marinerades. Helt plötsligt drabbades jag av insikten att ”tiden är nu”. Ska boken bli som jag vill ha den är det NU det ska ske. Ett gigantiskt bokprojekt tog form.

Min bok ”Härkomst – en släktbiografisk skiss” var ett ambitiöst initiativ. Jag har alltid gillat att skriva och en egen en bok kändes som en ouppnåelig dröm. Jag ville att allt skulle komma med, men jag visste samtidigt att det inte skulle göra boken bättre. Det var ändå viktigt för mig att den tilltänkta läsaren, alltså den egna släkten, skulle tycka att boken var intressant och läsvärd. Ingen i min bekantskapskrets var intresserad av släktforskning, så utmaningen låg i att skriva på ett sätt som berörde. Jag valde att göra ett ögonblicksporträtt av alla släktingar samtidigt som historiska reportage och beskrivningar av anfäders liv.

Redan innan jag började skriva boken visste jag att det skulle bli en ojämn fördelning av mina anfäders utrymme i boken. Min gammelmormors barndom och beskrivning av hennes föräldrar var väldokumenterad medan samma generation i övriga släktled inte alls hade samma detaljrikedom. När det kommer till min farmors farmor, Maria Lovisa Jonasdotter (född 1870 i Segerstad, Värmland) hade inga muntliga berättelser överlevt historiens gång. Inga bilder eller dokument för den delen heller.

I Maria Lovisas fall har jag därför uteslutande fått vända mig till historiska källor för att förstå mer om hennes liv. I mitt första försök gjorde jag dessutom fel. Församlingarna Nor och Segerstad angränsar till varandra. Kyrkböcker hänvisar till varandra när familjer har flyttat församlingarna emellan, fast kanske bara några hundra meter i verkligheten. Att det blev fel var inte så konstigt och det upptäcktes också efter inte allt för lång tid. Misstaget bestod i att jag förväxlade två Maria Lovisa. Felaktiga Maria Lovisa föddes 25 april 1870 i Nor och den rätta Maria Lovisa 29 april 1870 i Segerstad. 

Det är Maria Lovisa och hennes förstfödde son Gunnar som bidragit till att jag började DNA-släktforska. Gunnar föddes med ”Fader okänd”. Det är nyfikenhet, glädjen till släktforskning och en hel del envishet som driver mig att leta efter honom. Utredningsarbetet och svårigheten i uppdraget är själva charmen med initiativet. Är det ens ett möjligt uppdrag?

Maria Lovisa gifte sig några år efter Gunnars födelse med änklingen Karl Larsson. De fick sju barn tillsammans. Maria Lovisa hade med sig Gunnar in i äktenskapet och Karl hade två barn sedan tidigare. Eftersom jag bara har Gunnar Karlsson som är värmlänning i släkten är det förhållandevis enkelt att släktforska på hans anor. Maria Lovisas föräldrar och far- och morföräldrar har dessutom genererat många DNA-kusiner som har gått att identifiera. 

Av de leverantörer där jag är DNA-testad tillbringar jag mest tid hos MyHeritage. I olika forum ser jag hur andra släktforskare tycker att det är för dyrt att betala för verktygen. Priset är en sak, men jag tycker att jag får mycket för pengarna. En glad överraskning var ”Theory of Family Relativity™” där jag i somras fick flera intressanta förslag på hur jag och andra DNA-kusiner kan tänkas vara släkt. Jag kontrollerade genast samtliga förslag på min pappas DNA. Ett fångade mitt intresse då det var ett förslag på vem som kan vara Gunnars pappa. 

Lite besviket kunde jag konstatera att Theory of Family Relativity™ föreslog Karl Larsson som pappa. Det är jag rätt övertygad om att han inte var. Det var dock ett lyckosamt förslag ändå eftersom jag kom i kontakt med den erfarne släktforskaren Björn som redan lyckats med det jag själv försöker åstadkomma. Jag fick tipset att begära ut bouppteckningen efter Karl Larsson för att se vad som kan tänkas framkomma från den. Sagt och gjort – jag fyllde i beställningsformuläret på Riksarkivets hemsida och väntade sedan på svar.

Bättre service får man leta efter än den som Arkivenheten i Region Värmland levererade! Precis innan barnens läggning den 28 december lyckades jag få iväg formuläret. Det är mellandagarna och jag har ingen förväntan på att få svar inom de närmsta två veckorna. En av mina dåliga vanor är att kolla mailen bland det första jag gör när jag vaknar och där är bouppteckningen! Klockan 07:22, exakt 12 timmar från det att jag skickade min förfrågan, har jag inte bara fått ett svar utan hela bouppteckningen skickad till mig. Oerhört imponerande! 

Gunnar fanns inte med i bouppteckningen. Jag utgår från att Karl Larsson är styvfar. Så kommer det att gå att lösa gåtan? Jag tror det, men det kommer nog ta lite tid och kanske krävas några lite högre DNA-träffar framöver hos nytestade personer. Jag har lyckats identifiera åtta DNA-kusiner på den misstänkte faderns sida, men än är det en hel del arbete som återstår för att leda det i bevis.