”Det präglar hela livet var man kommer ifrån, med familj och så.”. Så sa mormor en gång när hon pratade om sin uppväxt. Om stoltheten att tillhöra arbetarklassen och den gemenskap som den gav.
När jag läste sociologi på Universitet förstod jag att det finns ett begrepp för att beskriva detta – habitus. Habitus är klassen förkroppsligad. Det styr hur vi uppfattar världen, vad vi tycker är god smak och hur vi för oss i olika sociala sammanhang. Det är vad som gör att vi känner oss hemma i vissa miljöer och obekväma i andra.
På samma sätt som människorna i mormors uppväxt i Kungsladugård, familjerelationer, sammanhållningen i Postkören och gemenskapen på Knarren allt djupare formade det som blev hennes liv har hon bidragit till att sätta sin prägel på mitt liv.
Mormor lärde mig tidigt hur längtan kan se ut.
- Längtan efter att det skulle ringa till i gårdsdörren när hon kom hem från jobbet sent på kvällen. Där man suttit i köket och väntat på henne.
- Längtan efter att äntligen få se hennes och morfars huvud nere i Raiha på sommarmorgonen där vi barn hade en tydlig regel att inte störa okristligt tidigt.
- Längtan att familjen skulle åka hem med mina syskon efter en helgmiddag, så att jag kunde få henne för mig själv när jag sov över.
De utflykter och resor som mormor och morfar tagit med mig på som barn ger ett eko som sträcker sig in i vuxen ålder. Otaliga är de gånger då jag förvånat sagt till Patrik ”här har jag varit förut”. Det skapar en länk till det förflutna som skänker djup tacksamhet för den uppmärksamhet jag fått som barn. Kärleken till havet har jag definitivt fått från dessa resor.
De konstmuseer som vi besökte tillsammans skapade ett tycke för samma typ av konst. När jag ser mina barn fortfarande kommer hem med fina stenar väljer jag att betrakta det som ett släktdrag från mormor. Mormor har definitivt präglat min handstil då jag tidigt försökte härma hennes vackra skrivstil, som hon i sin tur fått genom att härma sin pappas.
Det finns även det som är unikt från mormor som inte gett samma smak – lite för osötad hallonglass, rabarberkräm som drar i munnen och sockrad havregrynsgröt till frukost.
Om det är något jag hoppas för livet efter detta är att det ska vara kravlöst. Lika kravlöst som en barndomssommar på Knarren. Så kravlöst det var för mormor. Så kravlöst det var för mig. Och att vi ses igen nästa gång på en solvarm klippa i skärgården.
