Blogg

Vad har Göteborgs Naturhistoriska Museum med släkthistoriskt berättande kanske du tänker? För min släkt finns det absolut inga kopplingar, men eftersom det handlar om släkthistoriskt berättande för mina barn så finns det faktiskt ett och annat att berätta. Min mans farfar arbetade i sin ungdom på Naturhistoriska Museet med konservatorn David Sjölander som chef.

Idag har jag dragit med hela familjen till fotografering. Elite Studio i Mölndal har blivit något av en familjefotograf sedan de fotade vårt bröllopsfoto för sju år sedan. Jag behövde fördriva eftermiddagen på vettigt sett tillsammans med barnen och bestämde mig för att Göteborgs Naturhistoriska Museum passade bra.

Efter en lunch i cafeterian gick vi direkt upp till stora salen. Där frågade jag barnen om de kände igen zebran. Det gjorde de. Vi har nämligen exakt denna zebra inramad hemma i vardagsrummet. Den införskaffade min mans farfar när han arbetade med David Sjölander och hjälpte till att konservera. Han blev erbjuden att följa med till Afrika för att skaffa fler djur till museet, men detta avböjde han till förmån att stanna hemma med sin familj. Någonstans där fattade han också beslutet att börja arbeta för Kronofogden istället.

Jag kan inte minnas när jag själv var på Göteborgs Naturhistoriska Museum senast. 25 år sedan kanske? 5-åringen var på museet i somras tillsammans med hennes farmor. Det hade jag glömt, men hon var väldigt stolt över att kunna guida mig och hennes lilla syster runt på museet. Det var med skräckblandad förtjusning som hon var tillbaka – hon tycker att det mesta på museet är läskigt. Särskilt tanken på att det är döda djur, men det verkade gå bättre idag än i somras. Att hålla lillasyster i handen kanske hjälpte något. Björnarna var läskigast!

Favoritdelen hos båda barnen var valarna. 5-åringen kom ihåg massor från besöket i somras och berättade detaljerat om Malmska valen. Tänk om hon kunde komma ihåg mitt släkthistoriska berättande med samma minne! Vi tittade på en kort film om valens historia innan vi gick vidare.

För egen del minns jag främst de siamesiska tvillingarna från min egen barndom. Det skapade stor debatt för några år sedan om beslutet att de skulle begravas. Jag tycker det var rätt beslut. Glasburken med tvillinarna i skapade stort obehag då och jag minns att jag redan som mycket liten tyckte det var etiskt fel att de var där, även om jag inte hade ord att uttrycka det så. Hade de varit kvar i utställningen hade jag inte tagit med mina barn dit. Ett annat minne jag har från museet var när vi kom till albatrossen på fågelavdelningen. Där fick jag alltid höra av mamma att hennes kompis morfar hittat den. Av någon märklig anledning berättar jag det för mina barn idag också – med lika ointresserat uttryck som jag själv måste ha gett.

Det blev bråk och pinsamt värre vid avdelningen för genetik. Jag hade för avsikt att lära mig mer om DNA, men det tyckte barnen var en dålig idé. De bestämde sig istället för att bråka om vems tur det var att spela på DNA-xylofonen. Det blev så illa att 5-åringen brast i gråt och snart 3-åringen ställde till en himla scen när jag lyfte bort henne. Jag fick skämmas och lärde mig inget nytt om DNA idag.

Trots denna incident blev det ett lyckat besök hos Göteborgs Naturhistoriska Museum. Det släkthistoriska berättandet blev lagom inslängt där det hörde hemma och det är vad jag tycker verkar fungera bäst. Att göra trevliga utflykter tillsammans ger oss något att prata om senare. Många gånger ger det ytterligare chanser att prata om de släktingar som är kopplade till utflyktsmålet. På det sättet blir samtalen rätt naturliga och inte av ”historieberättarkaraktär”.