Blogg

Ett fungerande koncept för historiskt berättande

Läsande och berättande har haft en stor plats hemma hos oss från dessa att barnen var små. De tycker mycket om att bli lästa för och vill gärna ha ”en saga till…” när de går och lägger sig. Då jag gärna vill att de ska somna i någorlunda tid är standardsvaret nej på det. Ibland när de tjatar extra brukar jag dra till med en egenkomponerad historia som ändrar karaktär beroende på hur fantasin flödar för stunden. Det är detta som är ”Lobacken”-sagorna om hemmamiljön på Orust spelar en viktig roll.

Båda barnen är födda i Göteborg och det är där min man och jag har vuxit upp. Efter många års letande efter sommarstuga hittade vi till slut huset vi idag bor i på norra Orust. Tanken var just att det skulle vara ett sommarställe, men konsekvenserna av corona gjorde att vi efter 1,5 år valde att flytta permanent och sälja lägenheten i stan. Vi har velat komma in i både grannskapet och samhället på Orust och den enkla vägen har gått via barnen och deras aktiviteter. Som släktforskare har jag upptäckt att det är enkelt att få kontakt med människor här. Många känner till sina släktträd väl. Jag har märkt att det är en oerhörd fördel att vara ättling till Jöns Gullbrandsson i Vräland (född ca. 1600). Han verkar vara en välforskad anfader för många här på Orust och han underlättar att komma in i samhället 400 år senare.

Det har från början varit påtagligt hur mycket bättre barnen har trivts i huset på Orust än i lägenheten i stan. Barnens farbror köpte sommarstället tillsammans med oss, men när granntorpet blev ledigt flyttade han dit istället. Helt ensamma är vi alltså inte, men resten av släktingarna är kvar i stan. För att förstärka känslan av ”hemma” har vi gjort många utflykter runt om på Orust, gått promenader och bekantat oss med näromgivningarna. Det är oerhört backigt häromkring och vägen till tätorten Henån kallas för ”Lobacken”. Där ska någon någongång stött på ett lodjur. Det är något av ett favoritdjur hos barnen och med hjälp av Lobacken får lodjuret ”Lokatta” gå på äventyr i omgivningarna. Detta är alltså min utgångspunkt för att berätta ”en saga till..”. Sagan kan alltså bli ganska kort om jag så vill.

Att utgå från en fysisk plats och en figur, i vårt fall lodjuret ”Lokatta” från Lobacken, har visat sig vara ett genialiskt drag. Det får tyst på tjatet ”en saga till” effektivt samtidigt som det bygger en relation till omgivningarna. Båda barnen hittar ibland på egna sagor med samma huvudingredienser. Jag har också använt konceptet för att berätta om människor som bott i omgivningarna förr i tiden. Det har visat sig vara ett mycket framgångsrikt koncept för att skapa förståelse för de som bott här långt före oss.

Även om de tidigare ägarna hade bott i huset i över 30 år, kallas huset fortfarande ”Farbror Danjels” av de flesta häromkring. På samma sätt heter barnens farbrors torp ”Tant Elins”. Om Daniel uttalades Daniel eller Danjel verkar ha varierat beroende på vem som känt honom. Daniel och Elin var syskon.

Daniel Andersson (f. 1898 i Röra) var yngsta barnet av åtta till makarna Anders Niklasson (f. 1860 i Röra) och Emilia Josefina Andersdotter (f. 1862 i Röra). Som så många andra på Orust brukade han jorden om sommaren och byggde båtar i ladan om vintern. Det finns många spår av detta i ladan. ”Lokatta från Lobacken” kan i sagorna stöta på både potatisodlare, båtbyggare och kor på väg till sommarbete. Oftast innehåller sagorna inslag från sådant de gillar och finns i närheten – istappar, vattenfall och djur.

Barnen och jag delar anfäder med ”Farbror Daniel” och ”Tant Elin”. Det går väldigt långt tillbaka. Jag är ättling till släkten Holst i Kungälv / Uddevalla på 1600-talet och Anders Niklasson anslöt till denna släkt via Waldenström-släkten. När jag i somras berättade om kaptenen Samuel Fredrich Retz (f. 1777 i Uddevalla) är han min länk till ge gemensamma anfäderna till dom som byggde huset vi bor i. Att jag hittade denna koppling beror på en DNA-träff med ett barnbarn till Anders och Emilia Josefina. Då började jag söka efter gemensamma anor och hittade kopplingen till Holst / Waldenström och Jöns Gullbrandsson via min morfar. När min mormors DNA-resultat sedan kom visade det sig att DNA-segmentet kom från henne och inte min morfar. Vi har alltså tre gemensamma anfäder med paret som byggt vårt hus.

Barnbarnet till paret som byggde vårt hus har berättat flera berättelser om sin farmor och farfar. Hennes pappa var båtbyggare och finns omnämnd i boken Båtbyggare på Orust av Eva Borge & Margareta Bremertz. ”Lokatta från Lobacken” har alltså flera uppslag om fantasin någongång tryter. Jag har inte kopplat dessa sagor till den egna släkthistorien, men det tycker jag inte behövs. Att få en känsla för sin hembygd och dess historia tror jag också är viktigt och kan bygga en bredare förståelse på lång sikt.